Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Visserligen voro de inte...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
JEAN-CHRISTOPHE
sticket? Han saknade mod därtill. Han var
rädd att lämnas ensam, precis som ett
gråtande barn som lämnas kvar på vägen. Han
liknade så många andra män; han hade inte
någon annan åsikt än den, att han ogillade
alla överdrivna meningar. Men för att vara
självständig måste han vara ensam och huru
många äro i stånd till det? Huru många, även
bland de klarsyntaste, äro i stånd att slita sig
loss från vissa fördomar, vissa uppfattningar
som tynga på alla människor inom samma
generation. Det skulle vara att resa upp en
mur mellan sig och andra. Å ena sidan
friheten i öknen, å andra sidan människorna.
De tveka inte. De föredraga människorna,
fårahjorden, den luktar kanske illa, men den
värmer. Så låtsas de att tänka, vad de inte
tänka. Det är dem egentligen inte svårt, de
veta ju egentligen så litet om vad de tänka!...
Känn dig själv!... Hur skulle de kunna göra
det, de som knappast ha ett eget jag? I alla
kollektiva, sociala eller religiösa övertygelser
äro de som tro sällsynta, ty de som äro
verkliga män äro sällsynta. En stark tro är en
hjältekraft, dess eld har endast antänt ett fåtal
mänskliga facklor, vilka i sin tur ofta flämta.
Apostlarna, profeterna, Jesus själv tvivlade.
Alla de andra äro bleka återsken — utom vid
vissa tider av själstorka, då några få gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
