Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - Olivier hade ånyo...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN
117
önskar nedsätta ett parti och kasta misstankar
på det. Om den dumbommen inte tar sig i akt,
så blir vi tvungna att låta häkta honom. Det
vore tråkigt. Varna honom!
Manousse varnade Christophe. Olivier
bönföll honom om att vara försiktig.
Christophe tog inte deras råd på allvar.
— Äsch! sade han. Alla vet, att jag inte
är farlig. Jag har väl rätt att roa mig en
smula. Jag tycker om de där människorna.
De arbetar. De har som jag en tro.
Visserligen är det inte samma tro. Vi hör inte till
samma läger. Nåväl!... Så kan vi ju slåss
ett tag. Det skulle inte misshaga mig. Ser
du, jag kan inte som du ligga hopkrupen i min
snäcka. Jag måste andas. Jag kvävs hos de
borgerliga.
Olivier, som inte hade så fordrande lungor,
befann sig väl i sin trånga bostad och i sina
båda väninnors blida sällskap, ehuru den ena,
fru Arnaud, kastat sig på
barmhärtighetsverk, och den andra, Cécile, var så upptagen
av barnets vård att hon blott talade om och
till den lille i den kvittrande ton som försöker
att efterapa fågelungens röst och att ombilda
dess oformliga lallande till mänskligt tal.
Från den korta tid, då han umgicks med
arbetarna, hade han bibehållit tvenne bekanta
som voro liksom han själv oavhängiga. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
