Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - De lämnade Paris...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN
155
— Äsch! De döda är nu en gång döda.
Vi måste rädda de levande.
Allt under det att natten sänkte sig ned,
föll Christophes upphetsning. Han lutade sig
tillbaka i sitt kupéhörn, han försjönk i
tankar, nykter och genomisad av en oklar bävan.
Han såg på sina händer, de voro betäckta med
blod som inte var hans eget. Han ryste till
av vämjelse. Hela mordscenen framstod klart.
Han erinrade sig att ban dödat ocb han visste
inte längre varför. Han började ånyo berätta
för sig själv stridens förlopp, men denna gång
såg ban den med andra ögon. Han fattade
inte hur han blivit inblandad i den. Han
beskrev för sig själv bela dagen alltifrån den
stund, då ban gått ut ur liuset med Olivier;
i tankarna gick ban ånyo med honom genom
Paris’ gator ända till den stund, då han sugits
upp av strömvirveln. Från det ögonblicket
upphörde han att förstå, tankekedjan brast.
Hur hade ban kunnat skrika och slå, ha samma
vilja som dessa män vilkas tro han ogillade.
Det var inte han. Det var inte han...
Viljans absoluta förintelse!... Han var både
häpen och skamsen. Var han då inte sin egen
herre? Vem var hans herre? ... Han ilade
bort i mörkret ocb natten; och den inre natt
som inhöljde honom var inte mörkare, den
inre kraften var ej mer svindlande ... Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
