Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Han föll i en sömn...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
JEAN-CHRISTOPHE
så tunga att golvet knakade. Christophe var
åter ensam med sin dödsliknande trötthet.
Hans tanke flöt ut i en lidandets dimma. Han
försökte fåfängt fatta sammanhanget. Varför
hade Olivier och han blivit bekanta? Varför
hade han hållit av honom? Vad hade
Antoi-nettes uppoffring tjänat till? Vilken mening,
vilket ändamål hade alla dessa liv? alla dessa
generationer? — en sådan summa av
prövningar och förhoppningar som innefattades i
detta korta liv och sedan sjönko ned i intet...
Livets omening! Dödens omening! — En
människa blir utstruken, bortsmusslad, en hel
släkt försvinner utan att lämna minsta spår
efter sig. Man vet knappt om känslan av det
löjliga eller av det avskyvärda är den mest
övervägande. Han skrattade bittert, ett
skratt fyllt med hat och förtvivlan.
Maktlösheten inför en sådan smärta och smärtan över
en dylik maktlöshet dödade honom. Hans
hjärta maldes sönder.
I huset hördes blott doktorns steg då han
gick ut på sina läkarebesök. Christophe hade
förlorat allt begrepp om tiden, då Anna visade
sig; hon bar middagen på en bricka. Han
såg på henne utan att ens röra läpparna, utan
att säga ett ord för att tacka; men i hans
ögon, som ingenting tycktes se, inetsades den
unga kvinnans bild med fotografisk precision.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
