Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
JEAN-CHRISTOPHE
hon skulle gå ut och gå. Han hade svårt att
följa med henne. Om söndagarna var hon
upptagen av gudstjänsterna och om vardagarna
hade han sina patienter. Vad Christophe
beträffar, undvek han att gå ut med henne. En
eller två gånger hade de gjort en kort
promenad till stadens portar. Han hade haft dödande
tråkigt. Samtalet strejkade fullständigt.
Naturen tycktes inte finnas till för Anna. Hon
såg ingenting. Alla landskap voro endast
stenar och gräs. Hennes okänslighet isade
honom. Christophe hade försökt att få henne
att beundra en vacker utsikt. Hon betraktade
den, log kallt och sade för att vara honom till
lags:
— Ja, det är gudomligt!
Precis som om hon skulle ha sagt:
— Solen skiner.
Christophe blev så uppretad, att han
tryckte in naglarna i sina händer. Sedan dess
frågade han henne inte om någonting. Om hon
gick ut fann han alltid på en ursäkt för att
stanna hemma.
I själva verket var det inte sant att Anna
var okänslig för naturen. Hon brydde sig inte
om vad man brukar kalla vackra landskap, hon
särskilde dem inte, men hon älskade landet
hurudant det än var — jorden och luften. —
Visserligen hade hon inte mer aning om detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
