Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
JEAN-CHRISTOPHE
hade en bild: »Zum wilden Mann.» Framför
dörren växte en liten gran. Salen var prydd
med tyska tänkespråk och hade två oljetryck,
den ena var sentimental (Im Frühling) den
andra patriotisk föreställande ett slagfält. Där
var även ett krusifix med en dödskalle vid
korsets fot. Anna åt med en glupsk aptit som
Christophe hittills aldrig märkt hos henne. De
drucko muntert ett syrligt, vitt vin. Efter
måltiden strövade de åter omkring på fälten
som två goda kamrater. — Inte den ringaste
baktanke. De kände endast vandringens nöje,
blodet sjöng i ådrorna, den friska luften
piskade deras kinder. Annas tungas band löste
sig. Hon misstrodde honom ej längre, hon sade
på en slump allt som föll henne in.
Hon talade om sin barndom: hennes
farmor brukade taga henne med sig till en
väninna som bodde nära katedralen, och under det
att de gamla damerna pratade, skickades hon
ut i trädgården som vilade i Münsters skugga.
Hon satte sig i ett hörn och rörde sig ej. Hon
hörde på bladens sakta sus, hon spejade efter
alla myllrande insekter och hon var både glad
oeh rädd. (Hon undvek att säga att hon var
rädd för djävlarna, hela hennes fantasiliv var
anfäktat av dem. Man hade berättat henne
att de vankade omkring kyrkorna, men inte
vågade sig in i dem. Hon trodde nu att hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
