Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
JEAN-CHRISTOPHE
hon var tillsammans med en kamrat, huvudet
längre än hon, hade hon plötsligt givit honom
ett knytnävsslag i hopp om att han skulle slå
igen, men han hade sprungit sin väg,
skrikande att hon slog honom. En annan gång
på landet hade hon klängt upp på ryggen på
en svart ko som betade. Det förskrämda djuret
hade slängt henne mot ett träd; Anna hade
varit nära att bli dödad. Det hade också fallit
henne in att hoppa ned från fönstret i första
våningen, bara för att hon slagit vad med
sig själv att hon skulle göra det. Till all
lycka vrickade hon bara sin fot. Då hon
lämnades ensam hemma uppfann hon
besynnerliga och farliga övningar. Hon underkastade
sin kropp sällsamma och olikartade
ansträngningar.
— Vem skulle kunnat tro något sådant om
er, sade han, ni som ser så allvarlig ut.
— Ack, svarade hon, om man bara såg mig
somliga dagar i mitt rum, då jag är ensam.
— Vad? Händer det er ännu?
Hon skrattade, och så frågade hon,
hoppande från ett ämne till ett annat om ban
jagade. Han svarade nej. Hon sade att lion
en gång skjutit på en trast och träffat den.
Han blev upprörd.
— Vad kan det väl göra? sade hon.
— Har ni då inte något hjärta?
— Det vet jag inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
