Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN
235
— Tror ni då inte att djuren är levande
varelser som vi?
— Jo, sade hon. Jag ville just fråga er
därom. Tror ni att djuren har en själ?
— Ja, det tror jag.
— Pastorn säger motsatsen. Men jag tror
att de har en själ... Först och främst, sade
hon allvarligt, tror jag att jag varit ett djur
i ett föregående liv.
Han begynte skratta.
— Det är ingenting att skratta åt — hon
skrattade själv. Det är en av de historier som
jag hittade på, då jag var liten, jag inbillade
mig att jag var katt, hund, fölunge, kviga.
Jag kände deras begär. Jag skulle för en
enda timme velat krypa in under deras fjädrar
eller fäll. Jag tyckte nästan att jag blivit ett
eller annat sådant djur. Ni förstår nog inte
det.
— Ni är verkligen ett underligt djur!
Men om ni känner en sådan släktskap med
djuren, hur kan ni då vilja göra dem ont?
— Man gör alltid någon ont. Somliga
människor gör mig ont, jag i min tur gör
andra ont. Det är som det bör vara. Jag
beklagar mig inte. Man får inte vara så ömtålig
här i livet! Jag gör mig själv ont — för nöjes
skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
