Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
JEAN-CHRISTOPHE
— Er själv? ... Se bara, en dag bultade
jag med en bammare in en spik i den bär
banden.
— Varför?
— För ingenting alls.
(Hon sade inte att bon velat korsfästa sig.)
— Giv mig er hand, sade hon.
— Vad vill ni göra med den?
— Tag hit den!
Han räckte henne handen, hon grep den
och kramade den så hårt att han skrek. De
började leka som två bondpojkar och försökte
göra varandra så ont som möjligt. De voro
lyckliga utan minsta baktanke. Hela den
övriga världen, livets bojor, det förflutnas
smärta, farhågorna för framtiden, ovädret som
samlade sig inom dem, allt detta hade
försvunnit.
De hade gått ett par mil och de kände
inte någon trötthet. Plötsligt stannade hon,
kastade sig på marken, sträckte ut sig på
halmen och sade ej ett ord. Hon låg på ryggen
med armarna under huvudet, hon skådade upp
i himmeln. Vilken frid, vilken ljuvhet! På
några stegs avstånd sorlade en dold källa, den
sprudlade avbrutet, likt en puls som slår ibland
svagare, ibland starkare. Horisonten var
pär-lemorfärgad. Ett lätt töcken flöt över den
vio-lettskuggade jorden, från vilken de nakna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
