Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Emellertid tycktes Anna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN BRINNANDE BUSKEN
241
runt, ända tills de raglade mot en mur. De
stannade alldeles yra i huvudet. Natten var
kommen. De vilade sig en stund och togo
sedan farväl av sällskapet. Anna som av
förlägenhet eller högfärd vanligtvis var så styv
och stel mot folket räckte vänligt handen åt
musikanterna och åt byns unga män som hon
dansat med.
Snart voro de åter ensamma under den
kalla, stjärnbeströdda himmeln. De gingo
över fälten samma väg som de följt om
morgonen. Anna var ännu belt upplivad. Så
småningom talade lion mindre och mindre och
till slut upphörde hon att tala som om
tröttheten eller nattens hemlighetsfulla makt
överväldigat henne. Hon stödde sig vänskapligt
på Christophes arm. Då hon gick ned för den
sluttning som hon klättrat upp för några
timmar tidigare, suckade hon. Då de närmade
sig stationen, stannade ban för att se på henne.
Hon såg också på honom och smålog
vemodigt. På tåget rådde samma trängsel som
om morgonen. De kunde inte prata med
varandra. Han satt mittemot henne och följde
henne oavlåtligt med ögonen. Hennes ögon
voro sänkta, men hon lyfte dem mot honom,
då hon kände hans blick; sedan vände hon bort
dem och han förmådde inte draga dem till
sig vidare. Ett svagt, en smula trött, leende
16. — Jean-Christophe. IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
