Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Sålunda anropade Christophes...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
JEAN-CHRISTOPHE
denna järnrustning själen från att falla till
marken... Jag vet det, jag... Om jag
ännu är vid liv, så är det denna disciplin som
räddat mig.
Men Christophe skrattade och sade:
— Det kanske passar dig, min vän. Ingen
fara för att jag skulle förlora smak på livet.
Jag har alltför god aptit.
Olivier ryckte på axlarna.
— »För mycket» har alltid »för litet» i
sitt följe. Inga människor är sjukare än de
som mår för bra.
Oliviers ord besannades nu. Efter
vännens död hade det inre livets källa inte strax
sinat ut, men den hade blivit osäker och
ojämn. Stundtals vällde den fram i häftiga
språng, så försvann den plötsligt under
jorden. Christophe gav ej akt därpå, det var
honom likgiltigt. Hans sorg och hans
begynnande lidelse upptogo hans tankar. — Men
sedan, då stormen gått över, då ban åter ville
läska sin törst vid samma brunn, fann han den
tom. En öde öken... Inte minsta rännil...
Själen var förtorkad. Förgäves grävde han
i sanden, förgäves ville han locka fram
vattnet ur underjordiska sjöar, skapa, skapa,
vad det än kostade. Tankemekanismen
vägrade att lyda. Han kunde inte mana till sin
hjälp vanan — denna trogna bundsförvant som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
