Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Sålunda anropade Christophes...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
JEAN-CHRISTOPHE
om att se efter ifall Christophe kommit hem.
En gång gick han vilse i skogen; han sjönk
ned i snön; han var nära däran att inte alls
finna vägen hem. Han tröttade nästan nt sig
till döds bara för att slippa tänka. Han
lyckades ej. Då och då fick han några oroliga
timmars sömn.
Ett enda levande väsen tycktes bry sig om
honom; det var en gammal St. Bernhardshund
som, då Christophe satt på en bänk utanför
huset, kom och lade sitt huvud med de
röd-sprängda ögonen på Christophes knä. De
betraktade varandra länge. Christophe stötte
inte undan hunden. I detta var han olik
Goethe; djurets ögon ängslade honom ej. Han
hade inte alls någon lust att säga:
— Gå din väg!... Försök bäst du vill;
du kommer inte att uppsluka mig.
Han begärde inte bättre än att låta
uppsluka sig av dessa bedjande, sömnaktiga ögon,
att bistå dem. Han anade att där bodde en
fången själ som bad om befrielse.
I denna stund, då smärtan gjort honom
vekare, då han, ehuru levande, ryckts bort ur
livet och sovrats från mänsklig själviskhet,
såg han bättre människans alla offer, det
slagfält, där människan besegrar andra varelser.
Hans hjärta var fullt av medlidande och fasa.
Till och med på den tid, då han var lycklig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
