Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - Sålunda anropade Christophes...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
JEAN-CHRISTOPHE
tjäna till? Han kunde ingenting förändra.
Han måste vara Christophe! Han måste
uppfylla sitt verk, leva till vilket pris som helst,
leva på de svagas bekostnad. Han hade inte
skapat universum. Det var bäst att inte se,
inte tänka ...
Men alltsedan olyckan drivit även honom
över i de besegrades led, måste han tänka
därpå. Förr hade ban tadlat Olivier emedan
denne försjönk i onyttiga
samvetsbetänkligheter och fåfäng medkänsla inför all den
smärta, som människor lida av eller tillfoga
andra. Nu gick han längre än Olivier. Med
sin mäktiga naturs iver och hetta trängde
han ända till djupet av universums sorgespel.
Han bar alla världens lidanden. Det var som
om man flått av honom huden. Han kunde
inte utan en ångestrysning tänka på djuren.
Han läste i djurens ögon; han såg i dem en
själ som liknade hans egen, en själ som inte
kunde tala. Blott ögonen ropade:
— Vad har jag gjort er? Varför plågar
ni mig?
Han upprördes av de vanligaste skådespel
som han sett väl hundrade gånger. — Han såg
en liten kalv innesluten i en spjälad lår; den
hade stora utstående ögon i den blåaktiga
vitan, skära ögonlock, vita ögonhår, en liten
knollrig hårtofs i pannan, en violett nos och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
