Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLÄKTEN; JERNEPLOOOS FRAMOÅ.NO
dröjer nu de, som ska rädda oss? Många gånger,,
vet du, ber jag om nätterna för dem, att de
ska övervinna tvekan och misstro och rädsla för
att gå under personligen. Och jag ber att de ska
få mod att lida så djupt, att de tvingas fram
över vilka hinder som helst. Jag ber förresten
också, att vi alla skall få mod att lida i stället
för att krypa undan, så att vi också tvingas
att följa ledarna.
Ingars öppenhet var bevekande, men lilla
magistern kunde inte hjälpa, att hon fann henne
överspänd. Hon trodde inte på att krig slutade
med under, det slutade med seger och nederlag
och därpå en fredskongress.
— Jag är rädd, att vi människor lider inte
mer än vi är tvungna, sade hon. Och den lilla
förtreten i förstun är nog än så länge mig
närmare än den stora olyckan utanför min grind.
Ingår visste, att magistern alltid behövde tid
att smälta nya tankar, men när hon väl gjort det,
skulle hon aldrig minnas annat än att hon tänkt
dem själv. Och hon föreslog därför, att man
skulle ta itu med vad man hade i förstun. Börja
du med gymnasiet, sade hon, så skall jag sedan
dra tisdagskommittén.
Magistern hade mycket att säga om
gymnasiet. Hon hade först under ferien kommit
till beslutet att inte ge sig, vid krigsutbrottet åter
givit saken förlorad, sen på nytt beslutat att sätta
till alla krafter för att få ett beslut i den
riktning hon önskade. Svårigheterna voro nu natur-
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
