Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 5 - Direkt valsning av göt från icke eldade värmegropar, av Arvid Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
stål med hög kolhalt — 1 z och däröver — är, att götena valsas för
varma. I stort sett kan man säga, att göten fr. o. m. en kolhalt av
0.50 och uppåt låta bättre valsa sig direkt ju högre mangan- och kisel¬
halterna äro Ett martinstål med mangan = 0.30—0.35 2 och kisel =
0.15—0.30 « låter således valsa sig direkt utan att några som helst
brakor uppträda, medan ett stål med mangan = ca 0.25—0.30 2, kisel
= 0.03—0.06 Z« braknar lätt, i synnerhet om processen i martinugnen
genomförts med en starkt oxiderande slagg och urkokningen varit ofull¬
ständig. En avgjord skillnad föreligger i detta fall mellan bessemer
och martin. Medan ett bessemerstål med en kolhalt, exempelvis 0.90 4,
mangan ca 0.20 4, kisel ca 0.03 2, framställt med ren gång i masugnen och
normalt färskningsförlopp i konvertern låter valsa sig såväl vid låg som
relativt hög temperatur till felfria ämnen, låter detta sig med stor svårig¬
het genomföras vid ett martinstål av motsvarande analys å de nämnda be¬
ståndsdelarna. Är åter bessemerstålet tillverkat under oren gång i mas¬
ugnen med härav följande mer eller mindre starkt kok under blåsningen,
brakna götena tämligen lätt. Detta förhållande torde få tillskrivas den
omständigheten, att det senare stålet liksom martinstålet har en högre
svavelhalt än ’bessemerstålet framställt vid ren hyttgång. I martin¬
stålet torde man sålunda sällan kunna räkna med en lägre svavelhalt
än 0.015 2, medan prima svenskt bessemerstål under nämnda förhållande
aldrig håller mera än högst 0.008 4. Blir hyttgången oren, stiger sva¬
velhalten i tackjärnet och därmed även i stålet. I viss mån torde nu
nämnda företeelse också få tillskrivas en större oxidhalt såväl i martin¬
stålet som i det under oren hyttgång tillkomna bessemerstålet.
Det förhållandet, att den direkta valsningen synes åverka materialet
starkare än den valsning, som följer efter omvärmning av götena, torde
bero därpå, att vid den förra har götet sin av stålets stelning betingade
struktur, medan vid den senare de i götet befintliga stelningskristallerna
genom uppvärmningen sönderdelas i mindre enheter och det mellan
kristallerna lagrade nätet av ferrit eller cementit splittras, varigenom
kristallytorna komma i direkt beröring med varandra och massans ko¬
hesion därigenom ökas. Bilderna fig. 1 angiva den förändring i brott¬
utseendet ett göt undergår vid dess upphettning till valsningstem¬
peratur, och de visa tydligt, att en kornförfining därvid inträder.)
Att de vid den direkta valsningen uppträdande brakorna följa de
svagare kristallgränserna framgår därav att dessa brakor förete ett ut¬
sende analogt med det som uppträder vid överhettat stål. Även om
1) Jämförande slagprov mellan provbitar ur kärnan av ett göt med kolhalt 0.15 dels efter
dess avsvalning i kokill och dels efter samma göts passage genom vällugnen hava givit till
2 ; £ kg a ; k i :
resultat i förra fallet 3.0 oc i senare fallet 5.5 Oe. Strukturen efter upphettning till vals¬
ningstemperatur var också betydligt finare än stelningsstrukturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
