Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 9 - De svenska valsverkens elektrifiering. En historisk översikt av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hofors var det första av våra järnverk, som kom att använda enbart
med elektrisk ström drivna valsverk. Ungefär vid denna tid stod
nämligen detta järnverks ägare, Hofors Aktiebolag, i begrepp att avsevärt
utvidga sina anläggningar — bl. a. genom anläggandet av nya valsverk
i stället för de gamla vid Kungsgården — men var den vid Hofors
tillgängliga vattenkraften disponerad för redan befintliga verk. För
nyanläggningarna fordrades ca 600 hkr, och skulle detta effektbelopp
användas för ren valsverksdrift. Kunde man nu med elektrisk
kraftöverföring transportera energi från det i samma vattendrag ca 2.5 km
avlägsna Dammfallet, blev det möjligt att koncentrera bolagets hela
tillverkning i Hofors. En elektrisk drift av de nya valsverken var ju
sålunda synnerligen lockande. Resultatet blev också, att
bruksledningen i Västerås beställde erforderlig elektrisk utrustning enligt
trefassystemet, varvid dock synnerligen stränga garantier och ett betydande
vite fordrades, »därest valsverken ej skulle kunna med den överförda
kraften drivas med i kontraktet omnämnd effekt». Trots de höga
fordringarna åtog sig firman leveransen. Anläggningen utfördes åren
1894—95, och det första valsverket igångsattes under mitten av år 1895
och de andra verken ej långt därefter.
De valsverk, som skulle drivas på elektrisk väg, voro ett
mediumverk fordrande 200 hkr vid 120 till 150 varv pr min., ett finverk å
150 hkr vid 300 à 350 varv pr min., samt ett trådverk å 400 hkr vid
en hastighet mellan 450 och 500 varv pr min. Dessutom skulle
förekommande hjälpmaskiner utrustas med elektriska motorer och anslogs
för detta ändamål 145 hkr. Alla verken skulle kunna arbeta oberoende
av varandra, men endast två av dem behövde gå samtidigt. För
valsverksdriften beslöt man använda sig av 1500 volts spänning samt ett
så lågt periodtal som 16 per. pr sek., genom vilken låga frekvens man
kunde göra motorerna med liten magnetisk läckning och med så stor
luftspalt som möjligt. För drift av småmotorerna användes den vid
denna tidpunkt vanliga 60-periodiga växelströmmen. Kraftstationen
utrustades med ett par magnetiseringsaggregat samt för valsverksdriften
med fyra av 300 hkr vattenturbiner drivna generatorer, av vilka en
tjänstgjorde som reserv. För drift av hjälpmotorerna insattes en mindre
generator. De stora maskinerna gjordes fyrapoliga, försågos med
stillastående magnetfält och roterande armatur och fingo arbeta på två skilda
linier till valsverket, under det, att den lilla generatorn fick en särskild
linie för sig. Valsmotorerna, fyrapoliga 200 hkr asynkronmotorer,
försågos med kortslutna ankare och utfördes alla identiskt lika, genom
vilken anordning en viss reserv och f. ö. största möjliga enkeihet i
utförandet ernåddes. Motorernas synkrona varvtal blev sålunda
detsamma som generatorernas eller 480 varv pr min., under det att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
