Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 9 - De svenska valsverkens elektrifiering. En historisk översikt av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kraftstationens turbinaggregat utrustades med automatiska regulatorer, och för
att erhålla ett gott samarbete med de gamla vattenkraftstationerna
försågs även Nedre Semla med dylika regulatorer. Valsverket drevs
med ständigt kringlöpande valsmotor och svänghjul, och reverseringen
erhölls genom en mellan drivanordningen och själva valstränen sittande
mekanisk omkastningsapparat, bestående av kuggväxlar och
Lindsaykoppling. Drivmotorn, en vanlig asynkronmotor med
eftersläpningsmotstånd, dimensionerades för den enligt denna tids uppfattning
synnerligen stora effekten av normalt 600 hkr, varför den även gjordes
omkopplingsbar för 400 eller 200 hkr, så att den skulle kunna arbeta
mera ekonomiskt vid lägre belastningar. Hastigheten valdes till 200 varv
pr min., och fick motorn med linor driva det 70 ton tunga svänghjulet.
Med denna anläggning hade de vid Fagersta installerade
valsmotorerna en sammanlagd kapacitet av närmare ett par tusen hkr.
Hos Sandvikens Jernverks Aktiebolag hade man redan under 1890-talets
mitt börjat använda elektrisk ström bl. a. för överförande av drivkraft
från en ångmaskin till ett kallvalsverk. Anläggningarna drevos
emellertid i stort sett fortfarande direkt med ångmaskiner, men då ångkraften
var allt annat än ekonomisk, började man se sig om efter den billigare
elektriska energien. Resultatet blev ett avtal med Horndals Järnverks
Aktiebolag att från Näs kraftstation, ca 55 km från Sandviken, erhålla
1600 kw, 50-periodig trefasväxelström. För att fylla det härigenom
uppstående kravet på större kapacitet utökades denna kraftstation genom
insättandet av 6 större och 2 mindre maskinaggregat. För
kraftöverföringen valdes en spänning av 20 000 volt. I Sandviken blev därvid den
stora frågan, om man skulle direkt använda växelströmmen eller med
hänsyn till den utveckling likströmssystemet fått under de sista åren
omforma kraften till likström. Den totala belastningen var synnerligen
ojämn. Valdes likström, skulle man ha kunnat använda ett buffertbatteri
och därigenom i viss mån utjämna belastningsvariationerna och dessutom
erhålla en effektiv hastighetsreglering på valsmotorerna. Ur ekonomisk
synpunkt var återigen en direkt användning av trefasströmmen utan
omformning att föredraga. Som hela den kontrakterade effekten
tillsvidare ej behövde tagas i anspråk, beslöt man sig för att till en början
så långt sig göra lät endast använda trefasström för drift av valsverken
och mindre kontinuerligt gående motorer samt först längre fram
närmare ingå på frågan om det lämpligaste sättet att tillvarataga hela det
avtalade effektbeloppet.
I Sandviken nedtransformerades spänningen i ett gemensamt
transformatorhus till 500 volt. Den elektriska strömmen leddes sedan i
underjordskablar till de olika förbrukningsställena. Förutom en del
mindre hjälpmotorer, som insattes i verken, elektrifierades i första hand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
