Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 9 - De svenska valsverkens elektrifiering. En historisk översikt av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trenne rörvalsverk, ett finverk och ett bandverk. Rörverken utrustades
med enkla asynkronmotorer, försedda med automatiska strömbrytare i
sekundärkretsen, så att vid överbelastning strömmen i denna brytes och
motorn stannar. De båda övriga verken fingo vårt lands första
trehastighetsmotorer enligt den kombinerade kaskad-polomkopplingsprincipen.
Finverksmotorn utvecklade normalt 150 hkr vid synkront 428, 375 eller
333 varv pr min. och bestod av en 14-polig huvudmotor och en med
denna sammanbyggd 4-polig bimotor, omkopplingsbar för 4 eller 2
poler. Som motorn var ny i sitt slag underkastades den en noggrann
provning. Verkningsgraden visade sig härvid vid full last uppgå till
0.89, 0.88 och 0.87 vid de tre varvtalen, och fasförskjutningen vid
motsvarande hastigheter var cos φ = 0.92, 0.83 resp. 0.81, vilket med tanke
på elektroteknikens dåvarande ståndpunkt måste anses vara synnerligen
goda värden. Motorn drev tränen med rem och försågs med dubbel
remskiva, varigenom sex olika hastigheter kunde erhållas på valsverket.
Bandverkets motor, vilken fortfarande är i drift, utvecklar 600, 535 eller
300 hkr vid synkront 187.5, 167 resp. 94 varv pr min. Till skillnad från
finverksmotorn är det här huvudmotorn, som är omkopplingsbar för två
poltal, 64 och 32 poler, motsvarande 94 resp. 187.5 varv pr min. Bimotorn
är 4-polig och tillkopplas huvudmotorns rotorkrets, då denna går 32-polig.
Aggregatet kommer då att gå 36-poligt motsvarande 167 varv pr min.
Vid denna tidpunkt hade man i Sverige för valsverksdriften överallt
begagnat sig av trefas växelström, vilken strömart hittills ansetts som
den enda praktiskt användbara. Genom användande av densamma blevo
nämligen anläggningarna så enkla och billiga som möjligt. Spänningen
kunde lätt upptransformeras i och för kraftöverföring på längre avstånd,
och trefasmotorerna blevo konstruktivt sett enklare och betydligt mindre
ömtåliga för yttre åverkan än likströmsmotorerna. Med dessa senare
kunde man återigen förlustfritt få en mycket god hastighetsreglering,
men blev likströmmen med hänsyn till den begränsade spänningen
endast möjlig att överföra kortare sträckor. I utlandet hade visserligen
utförts ett flertal likströmsanläggningar, men även därstädes voro
valsverken i allmänhet växelströmsdrivna.
År 1902 kom likström för första gången till användning för drift av
ett svenskt valsverk. Detta år lät nämligen Storfors Bruks Aktiebolag
elektrifiera sitt förut turbindrivna finvalsverk i Nykroppa genom att
nyttiggöra en del av vattenkraften i en ca 500 m från järnverket
belägen kraftstation, från vilken sedan verket drevs på elektrisk väg.
Anläggningens utförande uppdrogs åt det då nystartade Elektriska
Aktiebolaget Magnet i Ludvika. Valsningen var uteslutande
kvalitetsjärnsvalsning, och uppställdes med hänsyn härtill särskilt höga fordringar
ifråga om hastighetsreglering. Då dessutom kraftöverföringsavståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
