Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte nr 9 - De svenska valsverkens elektrifiering. En historisk översikt av Gunnar Wallquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De växelströmsdrivna valsverkens utrustning lämnades i allmänhet
av Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget eller »Asea», som firman
i dagligt tal numera benämnes. Den utgjordes — som förf. nyss
framhöll — antingen av enkla motorer eller också av motoraggregat för
kaskad med polomkoppling. Av de reglerbara drivanordningarna torde
böra nämnas ett par större fyrahastighetsaggregat för fin- och trådverk,
det ena år 1907 insatt hos Söderfors Bruks Aktiebolag och det andra
år 1912 levererat till Sandvikens Jernverks Aktiebolag. Söderforsmotorn
avgav normalt 750 hkr vid synkront 500, 428, 375 eller 333 varv pr
min. Den var öppen och för den skull uppställd i ett särskilt motorrum.
De med åren stegrade fordringarna på allt fler och fler hastigheter ha
på samma plats nyligen framtvingat ett av de moderna
växelströmsaggregaten för kontinuerlig varvtalsreglering. Sandviksaggregatet avger
normalt 900, 780, 680 och 520 hkr vid 500, 428, 375 resp. 333 varv pr
min. och är byggt med fullt inneslutna motorer.
De installerade valsmotorerna och den elektriska driften över huvud
arbetade i allmänhet så, att järnverken voro synnerligen belåtna med
densamma. Några delvis misslyckade anläggningar kunde emellertid ej
helt undgås, enär svänghjul och eftersläpningsmotstånd, vilka med
hänsyn till valsningen i verken alltid böra stå i ett visst inbördes
förhållande, ibland togos till för små eller också ej förstorades i samma tempo,
varmed man ökade ämnesvikten och förlängde sticktiden. Följden härav
blev häftiga belastningsstötar och nedsmälta säkerhetsmetaller eller
upprepade frånslagningar av de automatiska strömbrytarna.
Åren 1907 och 1910 ha vi att notera ett par intressanta
nyanläggningar, av vilka den ena kanske ej är så intimt förbunden med den
direkta valsverksdriften som den andra, men dock har ett visst intresse
såsom den första i sitt slag i vårt land, nämligen omformare- och
utjämningsstationerna i Sandviken och Fagersta.
Sandvikens Jernverks Aktiebolags verkstäder hade under årens lopp
genom ständiga utvidgningar snart nått den gräns, där
belastningstopparna överskredo det i det föregående omtalade förhyrda
kraftbeloppet, och då den elektriska energien köptes på sådana villkor, att
densamma fick uttagas kontinuerligt hela dygnet men ej överskridas,
så måste frågan om en rationell utjämning av belastningsvariationerna
på något sätt lösas. För detta ändamål gjordes en del
belastningsobservationer, vilka resulterade i ett program, enligt vilket en del av
trefasenergien skulle omformas till likström och i samband härmed en
belastningsutjämning kunna erhållas antingen med hjälp av ett
svänghjul eller också genom ett ackumulatorbatteri. Av de infordrade anbuden
å utjämningsanläggning bestämde man sig för det av Maschinenfabrik
Oerlikon i Zürich avgivna, omfattande en motorgenerator med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
