Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett program för en på egna naturtillgångar grundad norrländsk järnindustri, av H. von Eckermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
i Bergslagen. Ett praktiskt uttryck för denna tanke ligger i det år
1917 bildade »Norrbottens Järnverk», i vilket de mellansvenska stål¬
verken gemensamt samarbeta för säkerställande av sitt tackjärnsbehov
genom ett elektriskt smältverk vid Luleå.
Är det nu säkert, att härmed den mellansvenska bruksindustrien själv
är säkerställd — och att på denna väg densamma kommer att för fram¬
tiden till övervägande del kvarstanna i Bergslagen? Jag hör till dem,
som betvivla det, och som i Norrland samt särskilt vid norrlandskusten
ser en av de största möjligheterna för en framtida livskraftig svensk
storindustri i järn och stål, för ett verkligt »Ruhrdistrikt» efter konti¬
nental förebild och efter kontinentala mått.
Den svenska järnindustrien har i alla tider varit en kvalitetindustri,
vars största svårigheter legat i de ständigt nya uppfinningar, som gjort
övriga länders järnhandtering allt mer oberoende av det sämre råmateria¬
lets beskaffenhet. Vårt kvalitativa försprång har ständigt minskats,
men hittills har det ändock visat sig, varje gång utlänningarna trium¬
ferande förklarat att de nått lika högt som vi, att vårt försprång fort¬
farande består och att triumfen har firats i förtid. Under det nu av¬
slutade : världskriget, då våra exportmarknader varit avstängda från
vårt järn, hava säkerligen oerhörda ansträngningar gjorts för att be¬
visa riktigheten av de engelska metallurgernas stridsrop »iron is iron,
wherever it is found> — och inga kostnader hava stått hindrande i
vägen för frigörandet från svenskt beroende. Även om allt talar för
att till en viss grad behovet av svenskt järn och stål ytterligare eli¬
minerats, så veta vi dock redan med full visshet att vårt absoluta för¬
språng i många viktiga grenar av ståltillverkningen fortfarande står
orubbat.
Det är emellertid icke därmed sagt, att så ständigt skall bliva för¬
hållandet. Så länge icke den vetenskapliga och tekniska hemligheten i
det svenska stålets »body» är känd av oss, kunna vi ju aldrig med ab¬
solut visshet lägga oss till ro i övertygelsen om att naturen sörjt för
att vi alltid kunna förbättra vårt material i högre grad än alla andra
länders. Vi kunna alltid nästa morgon väckas av meddelandet, att vår
för oss själva okända hemlighet lösts, och att hela världen numera kan
efterhärma vårt järn och stål.
Det låter fantastiskt — men det är ingen teoretisk omöjlighet så
länge teorien själv är okänd.
I en dylik situation skulle vi, för att kunna bevara vår inhemska
järnindustri såsom exporthandtering, nödgas återfalla på den rena mass¬
produktionen, d. v. s. nedpressandet av tillverkningskostnaderna till det
minsta möjliga och under alla förhållanden minst lika lågt som våra
utländska konkurrenter. Skulle i detta ytterlighetsfall den mellan¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
