Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om brytningssättet vid Vintjärn och dess utveckling, av Gustaf Hallberg - Beskrivning av gruvorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
419
ningen från ovan och nedan verkande tryck — längre ned blivit starkt
hopveckad och tillknycklad och består här praktiskt sett av ända till
3 å 4 ovanpå varandra liggande, av inklämda gnejsbäddar åtskilda
smärre malmlinser med stupningsriktning rakt motsatt den normala,
medan längst mot djupet gnejsbäddarna nästan försvunnit och malm¬
lagret synes hopstukat och sammansvetsat till en enda malmklump av
bortåt 50 m bredd i stupningsriktningen och ända till 20 å 25 m mäk¬
tighet mellan de här nära vågräta häng- och liggväggarna. Försöks¬
gruvan, som har en fältutsträckning av bortåt 100 m, är bruten inemot
120 m efter donläget till ca 60 m lodrät avvägning, där den år 1892
fick genomslag med Östergruvan, sedan denna i sina djupaste delar, till
följd av fyndighetens fältstupning, inkommit på Försökets vecknings¬
område. Den har därefter icke vidare varit föremål för brytning såsom
särskild gruva.
Svartnäsgruvan är bruten mellan åren 1765 och 1877 på en nära un¬
der bergytan sig utbredande, svagt (10—20” åt sydväst stupande, huvud¬
lagret troligen tillhörande fyndighet om i huvudsak 4 till 8 meters
mäktighet, vilken till cirka 40 m avvägning följts cirka 70 m utför
stupet på ett fält av omkring 95 m längd.
Strax efter inmutningen av Solgruvan år 1772 upptogs Västra Sol¬
gruvan och synes hava, ehuru med avbrott, bearbetats ett stycke in på
1800-talet. Gruvan, som icke har genomslag med Östra Solgruvan,
utan ligger isolerad för sig, är beträffande de geologiska förhållandena
alldeles okänd. Äldre gruvkartor giva dock vid handen, att den under
ett 10 m jordtäcke och ungefär lika högt bergtak, med en fältutsträck¬
ning upptill av ca 50 m, utbreder sig med tämligen flackt nordöstligt
fallande ca 25 m i stupningsriktningen till ungefär 35 m lodrät djup
under dagytan.
Östra Solgruvan, som senare upptogs och 1876 åter nedlades, har se¬
nast bearbetats åren 1892—96. Med ca 140 m fältlängd sträcker den
sig, från närheten av Västra Solgruvan, åt öster in på Fallåsgruvans
utmål och synes vara anlagd huvudsakligen på ett i stort sett 40 till
45 mot söder stupande malmlager, som följts med brytning till ca 50 m
lodrätt djup. Som vanligt har malmlagret blivit från ovan och nedan
tillknycklat genom bergtryck och synes inom gruvområdet på så sätt
hava kommit att bilda huvudsakligen tvenne, korv- eller avlångt kaklika;
ovanpå varandra tämligen flackt lagrade, i stupningsriktningen inbör¬
des något förskjutna malmlinser av 10 å 12 m mäktighet och däröver
samt 20 till 40 m bredd. Ett par längst åt liggandet påträffade mindre
malmer tillhöra sannolikt det kalkiga malmlagret.
Fallåsgruvan, som år 1804 upptogs i det trånga området mellan
Gammal- och Ö. Solgruvorna och omkring år 1860 — troligen på grund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
