Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om brytningssättet vid Vintjärn och dess utveckling, av Gustaf Hallberg - Brytningssättet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
423
före år 1767 hava gjorts avvägningar i och för en stollanläggning mot
Gammalgruvan, som med ca 700 m längd skulle träffa malmen vid
ungefär 75 m djup eller alternativt med 310 m längd vid 36 m djup.
Denna anläggning blev dock troligtvis aldrig mer än ett projekt. Däre¬
mot påbörjades omkring år 1806, på initiativ av bergmästaren Anton
Swab, 375 m söder om Östergruvans dagöppning och 50 m lägre än
därvarande lave, en stoll mot sistnämnda gruva och år 1840 åter en
dylik anläggning av Brukspatron de Ron på Svabensverk, 225 m söder
om och 26 m under samma dagöppning, även den senare avsedd att be¬
tjäna brytningen i Östergruvan. Det synes emellertid, som om ingen
av dessa stöllonlukgsingar inkommit 1 fasta hällen, utan arbetena stan¬
nat vid de för anläggningarnas förberedande nödiga, betydande jord¬
rymningsarbetena, med vilka ytterligare åtskilliga m? jord torde hava
handterats utan egentligt gagn för gruvdriften.
Utgående från resp. schakt eller dagsänkningar fortsattes sedan malm¬
brytningen småningom genom strossning i öppna gruvrum mot fält och
djup under avsättande av bergfästen. Där fyndigheten kunde följas
någorlunda brant mot djupet, såsom i Försöksgruvan, Östergruvan och
övre delen av Gammalgruvan, kom brytning med sänk- och pallstross¬
ning till användning enligt tidens sed. Å mera flackt liggande malmer,
såsom i NSvartnäs-, Falläs och Solgruvorna, var åter brytningen mera
att likna vid ett slags väggbrytning, där »väggstrossningen» vid mäkti¬
gare malmer dock i stor utsträckning torde hava skett genom pallning
efter invid hängandet framdriven, lägre väggstross eller, åtminstone på
senare tid, pallort. — Tack vare bergets fasthet, har till synes ytterst
sällan någon stämpling eller förtimring i gruvorna i äldre tid behövt
förekomma, enär tillräckligt stöd för hängandet kunde erhållas allenast
genom bergfästen. Enligt en äldre gruvkartas vittnesbörd torde dock
en större »förkistning» förefinnas i Vestra Solgruvan för understödjande
av det tunna taket i närheten av schaktet. — Pelare, band och bottnar
hava av gammalt avsatts på ett synnerligen oregelbundet sätt, varvid
man dock redan tidigt synes hava försökt anbringa dem så mycket som
möjligt inom de talrikt förekommande förtryckningarna av malmlagret.
Stödens genomskärning varierade sålunda i de äldre gruvorna mellan
ca 8 och 50 m?, oavsett större partier, som kvarlämnats, emedan de icke
ansetts brytvärda, och spännvidden mellan bergfästena höll sig i regel
mellan 3 och 10 ä 12 m
De sålunda avsatta bergfästena hava i allmänhet räckt väl till att
hålla gruvtaken uppe och rummen öppna. Då ras likväl inträffat, synas
dessa alltid hava skett nära dagen, antingen där, på grund av hängande
malmgränsens närhet till bergets dagyta, hängväggen genom oförsiktig
brytning blivit för svag eller där, såsom vid det år 1874 inträffade
32—200881. Jernkontorets Annaler 1920. Häft. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
