Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjugutredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
på övuing, följde han det gamla spåret av
skogsråt-tan med jakthundens hela mjukfotade, smygande list
och den skarpaste förmåga att tolka olika slags lukt.
Spåret korsade ett färskt spår, ett mycket färskt,
alldeles färskt spår. Som ryckt av ett rep kastades hans
huvud åt sidan i rät vinkel mot hans kropp. Den
omisskännliga lukten av en svart var i hans
näsborrar. Det var för övrigt en underlig svart, ty han
kunde ej identifiera honom med de många han hade
inristade i sin hjärnas fack.
Glömd var det för gamla skogsråttspåret, medan
han följde det nya. Han drevs av nyfikenhet och
sportdrift. Han hade ingen tanke på oro för Villa
och Harley ej ens då han kom till det ställe där
de svarta, tydligen överraskade av att höra deras
röster, hade stannat för att rådpläga och följaktligen
lämnat efter sig en mycket stark lukt. Från denna
punkt svängde spåret av mot gölen, där Villa och
Harley badade. Jerry följde efter i den starkaste
spänning men utan oro; ännu tog han det hela som en
lek.
Från gölen hördes rop och skratt då och då, och
varje gång de trängde till Jerrys öron kände han
små anfall av förtjusning. Om han blivit tillfrågad
och kunnat uttrycka sina känslor på tankens språk,
skulle han ha sagt att det skönaste ljud i världen
var Villa Kennans röst och därnäst Harley Kennans.
Deras röster försatte honom alltid i hänryckning, de
påminde honom om hans kärlek till dem och att
han var älskad av dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
