- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
34

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en ny kyss, mot hvilken hon ej hade någon
invändning att göra. Han var stor och stark, hon
behöfde ett stöd och han var närmast.

— Ja Greta, här skola vi bo. Vill du inte det?

Stadens buller nådde fram till dem som ett
svagt sus från en mild vind, solen sken, så att det
glittrade bjärt på rutorna i det lilla huset, och
päronträdet sträckte skyddande sina knotiga grenar
öfver de unga. Greta såg sig omkring lik en
yrvaken och hennes ögon stannade på byggningen
med dess inbjudande förstugbro och de massiva
ekdörrarne, hvilka föreföllo starka nog att hålla
alla sorger och bekymmer utestängda. Och då
kände hon, att det var lugnet och stillheten, hon
så många gånger omedvetet längtat efter och drömt
om. Det hvita huset och den stora soliga gården
var det lätt att älska och barndomsvännen, som
höll sin arm kring hennes midja, ville gifva henne
allt detta. På honom tänkte hon minst, men hon
var så svag och hjälplös, att hon ej vågade säga
annat än det han önskade höra af henne. Och
gjorde hon ej det, skulle hon gå miste om
härligheten, och den ville hon ej förlora. Så lade hon
sin lilla hand i hans stora näfve och sade näpet
och gladt, ty allting var lätt denna solljusa vårdag:

— Joo Sven.

Och medan katten med krökt rygg och
svansen i vädret strök sig mot henne, solen sken och
ett dussin gråsparfvar stämde upp en visa i
päronträdet, sträckte hon sina läppar åt honom, som ej
dröjde att möta på halfva vägen.

— Nu skola vi gå in, så får du se rummen,
Greta.

Det var nära nog med andakt, hon torkade
fötterna på granriskvistarne för att sedan beträda
huset. En gammal dam, som antagligen sett dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free