- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 1 /
69

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

våga andas eller röra sig, sedan stapplade hon bort
till soffan och sjönk ned därpå. Nästa sekund var
hon i begrepp att skratta, då hon upptäckte den
hvita katten, som inställsamt strök sig mot henne.
Att se en lefvande varelse medförde en befriande
känsla och den lättnad hon erfor, gjorde henne
nästan modig.

— Kanske allt annat också skulle visa sig
vara lika ofarligt som... Hon fullföljde ej sin tanke,
det hade säkerligen varit illa af henne. Och med
ens kom rädslan åter. Hon försökte jaga katten
ifrån sig, som om denne varit orsaken till allt ondt,
men han gjorde ingen min af att vilja lyda. Han
ansåg sig synbarligen äga hemortsrätt på platsen
och mötte stridslystet hennes blickar. Greta fann
det omöjligt att vare sig tänka eller sofva, så länge
djuret stannade i rummet, hon löd sin första
impuls och sökte hjälp, där sådan var att få.

— Sven, ropade hon högt.

Stegen innanför sängkammardörren upphörde,
som hade mannen häjdat sig för att lyssna.

— Sven, den stora katten är här. — Hon
erhöll intet svar och fortsatte för den skull: —
Jag är rädd.

— Under samma tak som jag, har du
ingenting att frukta — om inte dina egna griller. —
Stegen ljödo åter, rastlösa som den fångade björnens
luffande i sin bur.

Hon blef mycket blek, återvände till soffan
och kastade sig handlöst därpå. Han ville
förödmjuka i stället för att hjälpa. Hon kände nu, att
hon var ensam och blef glad åt, att katten satt
kvar. Hon låg en stund och stirrade i taket för
trött att tänka. Så erinrade hon sig, att hon var
iklädd den vackraste klädning, hon någonsin ägt,
och slätade omsorgsfullt ut några veck. Sedan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:41 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/1/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free