Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du är den bäste, jag vet, log Margit
tillbaka.
Dagarne gledo undan och våren nalkades. På
sista tiden hade det kommit något bedjande i hans
ögon. Ett par veckor försvunno, innan Margit
fattade, att han tiggde henne om ett
sammanträffande. Det var då hon började lägga händerna
öfver sitt oroliga hjärta. Och hvar dag frågade
hans blickar otåligare än dagen förut:
— Hvarför kommer du icke till mig?
— Du skall komma till mig, svarade hon
honom.
Han betraktade henne ömt förebrående, men
hon mötte hans ögon fast och bestämdt, och då
visste han, att det var han, som skulle gå till
henne.
Åter gick en dag och när de råkades på nytt,
hviskade hans ögon:
— Jag vågar inte.
— Våga! log hon den nästa.
Det tog en ny vecka, innan han hämtat mod
nog att göra det. Så märkte hon en dag på
hufvudets kastning och glansen i hans blick, att nu
skulle det ske. Margit bidade utan oro, men
ingenting afhördes. Hon kände sig knappt besviken den
gången och gissade, att han på gården mött någon
och därför vändt om igen.
Ännu en vecka gled undan, tills Margit en dag
såg, att han fattat sitt beslut. Hans hållning var
rak, nästan befallande och allvaret i hans ansikte
hårdt. Allt hos honom antydde, att han tröttnat
vid det gagnlösa väntandet, nu ville han se sitt öde
in i ögonen och höra sin dom. Och som drifven
af en inre makt, starkare än vilja och förnuft, gick
han rakt mot porten, sedan han först hälsat med
sitt ljusaste leende.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
