- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
12

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

annat. — Så följde berättelsen om hur Karl en
regnig kväll kort förut öfverraskat sin mor vid
vattenledningen, där den snedbente kurtiserat henne
på ett sätt, som ej gärna var möjligt att missförstå.
— Den där haltebolinken gör sig till för min morsa
å’ nu... nu... Karl brast plötsligt i gråt och
började ursinnigt sparka päronträdet... bryr
hon sig mer om honom än om mig.

Lille Sven såg hans förtviflan och blandade
sina tårar med vännens.

— Men jag ger mig inte, förklarade Karl morskt.
— Jag ska’ kväsa alla med att gå till sjös. Vänta
bara tills jag läst mig fram i vår, då mönstrar jag
på »briggen». — Det hade han tänkt ut som en hämnd
för modrens kallsinnighet, och han var mycket nöjd,
ty därigenom skulle äfven hans stora gossdröm
förvandlas till verklighet.

I lille Svens ögon växte Karl. Han var grymt
förorättad och han ämnade gå till sjös, han blef
en hjälte. Karl tog nådigt emot den beundran
som ägnades honom och kände sig någorlunda
tröstad, så snart han lättat sitt beklämda hjärta.

Senare på aftonen anförtrodde lille Sven,
naturligtvis mot tysthetslöfte, sin mor alltsammans. Hon
log och kysste honom, och han slumrade in i
medvetandet, att hans och Karls märkvärdiga hemlighet
hvilade i de bästa händer.

Den vintern var Karl fortfarande ordentlig och
Söderholms otur blef småningom mindre ihärdig.
Men när Karl lät minan springa och förkunnade
sin mor, att han ämnade gå till sjös, svarade hon
mot förmodan:

— Det var då väl. På det viset blir det
kanske folk af dig med.

Allt hvad Karl väntat af den öfverraskning,
han tvingat sig att spara, försvann som ett korthus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free