- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
67

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Han hade aldrig ens för sig själf uttalat ordet
konstnär, och så skänktes det oväntadt åt honom.
Och med ens tyckte han, att väldiga, oanade vidder
öppnades.

— Ja, jag tror det, svarade han efter en stund
och nödgades anstränga sig för att gifva stämman
en fast klang.

— Tror du, har du redan gått halfva vägen.

De talades ej vid mera den dagen, men under
aftonen berättade Samuel Lund för Greta, hvad
han sett och hört. Modren blef förtjust, ty att
hennes gosse ej skulle följa samma banor, som de
fleste andra var länge sedan afgjordt. Hon
omfattade genast den löst framkastade tanken med
entusiasm och till allt som sades, hade hon blott
ett gillande: ja visst, ja visst. Och hon hade
knappt gifvit sig tid att tänka därpå, förrän hon
visste, att det var konstnär, hon alltid hoppats,
Sven skulle blifva.

På lördagseftermiddagen kom Sven Malm ut
till landsstället. Hvila ansåg han sig visserligen
ej behöfva, men då ingenting fanns att uträtta i
staden en sommarsöndag, var det honom likgiltigt,
hur han tillbringade sin tid. Fastän Samuel Lund
afrådt det, omtalade Greta glädjestrålande, hvad
hon redan kallade Svens framtidsplaner. Mannen
åhörde henne till en början lugnt, men hans min
mörknade mer och mer och när hon slutat, sade
han kallt:

— Nonsens, min gumma lilla. Jag hade också
en hop griller då jag var pojke, men dem pryglade
far min redbart ur kroppen på mig. Och för det
är jag honom tack skyldig, så länge jag lefver.
— Han var förargad och ville strax resonera på
allvar med sin son, men Samuel Lund lade sig
emellan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free