Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— — —
Det var en bruten man, som följande morgon
kom nedför trappan. Sven hade otåligt väntat att
få höra hans steg och skyndade att möta honom
i förstugan. Samuel Lund tvingade sig till ett
leende, men det ändade i ett stelnadt grin. Han
fattade den hand, gossen räckte till hälsning, och
gick frånvarande ut på gården.
— Du får förlåta mig, Sven, men jag kan inte
hålla mitt löfte. Jag är trött.
Gossen såg besviken ut, han hade tydligen
väntat sig mycket af den utfärd, de skulle göra.
Samuel Lund märkte det och slet sig ur sina trista
funderingar. Att han kände sig nedstämd var ingen
anledning att göra en annan ledsen.
— Jag kan inte hjälpa det, lille Sven, sade
han ursäktande.
Gossen såg trohjärtadt upp till honom och
öfvervinnande sin blyghet tryckte han vänligt den
hand, han ännu höll i sin.
De hade gått till stubben efter päronträdet och
stannade där. Samuel Lund betraktade himlen öfver
sig och lät blicken slutligen glida in i den lodräta
remnan mellan ett par brandgaflar.
— Där, långt borta ligger en vän till mig
begrafven, sade han plötsligt.
Sven såg i den utpekade riktningen.
— Där finns ingen kyrkogård, farbror.
— Han ville inte ligga i en sådan. Min vän
passade ej bland de lefvande, och när han tröttnat,
sökte han upp en undangömd plats, han fruktade
kanske att lika litet passa bland de döda. Och
så gick han.
Sven blickade undrande upp till Samuel Lund,
hvars sorgsna ton skrämde honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
