- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
113

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


— Skönt! Sätt dig då och skrif en revers!
Mellan oss behöfs ingen bevittnad namnteckning, vi
göra upp på rak arm. — Sven Malm tog ur
bröstfickan fram sin plånbok och räknade af tjugo
hundrakronorssedlar, under det han fortsatte. — För
ordningens skull säga vi fem procents ränta, det kosta
mina pengar, när jag själf behöfver några.

Samuel Lund hade sjunkit ned vid skrifbordet.
Hans händer darrade och han hade svårt att se,
tänka var omöjligt just nu. Pennan kröp långsamt
öfver papperet och när skuldförbindelsen ändtligen
skrifvits, lämnade han den och mottog sedlarne.
Sven Malm nickade, det var en ytterst enkel
affärstransaktion.

— Nu skall jag ärligt säga dig, att jag gått
här och undrat öfver, hvad du egentligen varit för
en. — Han lutade sig mot soffans ryggstöd och
lade benen i kors öfver hvarandra. — Att en karl
kan knäckas af något, det förstår jag, men hur
tusan han kan finna sig i att släpa med på hvilka
villkor som hälst, det går öfver min horisont. Nå
det är din sak å’ inte min, jag tycker om dig i
alla fall. Å’ jag både begriper å’ gillar, att du
tröttnat å’ ser dig om efter det, som kan vara dig
en värdig sysselsättning. Det ä’ ändå resultatet,
som skänker en mans arbete dess värde.

— Du är sträng, du, sade Samuel Lund sakta.

Sven Malm såg upp och mötte hans blick, strax
efteråt vände han sig bort igen och fortsatte:

— Hvad jag vill säga är, att din afresa inträffar
i en för mig läglig stund. Du får ursäkta min
uppriktighet, men jag anser oss vara för gamla bekanta
att använda smålögner inför hvarandra, vara artiga
kallas det visst. Jag bryr mig inte om det och
du tål nog vid en nypa sanning. Hvad som
närmast föranleder mig att säga detta, ä’ tanken på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free