Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i sitt ansikte vändt sig mot henne. — Åh Greta,
Greta, hade han utropat och sökt bemäktiga sig
hennes ena hand — jag kan inte tiga längre. —
Den ohöljdt förundrade min hon visat och den kyliga
stelhet, hvarmed hon dragit sig ur hans närhet,
bringade honom till besinning, och han sprang på
dörren som jagad af onda andar.
Först långt efteråt förstod hon, hvad han ämnat
säga och i sin uppbrusning ville hon straffa honom
för det, hon då nära nog fann vara ett brott. Hon
gjorde det aldrig, hans ögon tiggde, så ofta de
möttes, förlåtelse, och hon gaf den slutligen med
en nästan omärklig nick. De vexlade aldrig ett
ord om detta och den minsta hänsyftning därpå
förekom ej. Han ångrade, då var det naturligt, att
hon tillgaf. Hon kände sig icke ens förolämpad
af, att han så kunnat missförstå henne, hon trodde
sig veta, att han missförstått sig själf ännu mer.
Sedan blef han den store, trogne pudeln, som
gjorde, hvad i hans förmåga stod att aflägsna hvarje
stötesten i hennes väg. Ur det, som aldrig blef
sagdt, växte något annat fram: en klok förståelse
och en varm vänskap. Det var så hon ville hafva
det, och när han å sin sida också fattat, tog han
tacksamt emot hvad hon gaf.
Återigen spelade leendet kring hennes läppar.
Tänk, att hon så gripit in i en medmänniskas lif,
tänk, att hon blott med en hufvudskakning och
genom att draga sin hand tillbaka gifvit det en
ny riktning. Det var visst sådant, man kallade en
roman. Att man verkligen hade så små anspråk.
Åh, var det värdt att tänka på, det där! Samuel
Lund tillhörde en gång för alla hennes minnen.
Brådskande och förvirrad hade han kommit och
trädt in i hennes lif, han gick dröjande och med
saknad. Nu var han borta och stod på sin gifna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
