- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
155

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

åt folkhopen och slängde med ett bredt — äh! —
igen porten, så att ekot af skrällen rullade genom
huset.

På gatan skrattades högljudt åt honom, det
var otvifvelaktigt, att hans raska sätt slagit an.

Karlen på trappan råkade stanna utanför porten.
Han tycktes förargad däröfver, men lugnade sig,
då han hörde skratten rundt omkring, han instämde
till och med, hvilket likväl ej hindrade honom att
ogillande skaka sitt hufvud och säga:

— Det finns då inte för två styfver ordning
i dom. Å’ den lille ljuse ä’ värst, han flinar åt
allting.

Folkhopen skingrades, när ingenting mer var
att se, och Greta gick som de andra. Hon skakade
sitt hufvud och log. Men hon hade ej tagit många
steg, förrän hon åter stannade och eftersinnande
lät hakan sjunka mot bröstet.

— De lida inte nöd, tänkte hon — men de
sakna dock bostad. Hvarför skulle jag inte
erbjuda dem en sådan, eftersom jag kan det? —
Och knappt hade hon tänkt det, förrän hon fann
saken så godt som afgjord. Den kortväxte,
axelbrede ynglingen — han var högst ett par år äldre
än Sven — hade utan att veta det eröfrat hennes
hjärta med storm, och hon kände redan något af
en äldre kvinnlig släktings omsorg för denna
vildfågel. Men fastän hon tänkte på honom, tyckte
hon sig se den andre målarens ansikte. — Han
liknar Sven, mumlade hon sakta — samma hår,
samma ögon... ja, så lång är han inte... Jo,
jag gör det, han är lik min gosse, sade hon så
högt, att en förbigående förundrad betraktade henne.
Hon vände plötsligt tillbaka och beträdde trappan.

Innanför porten sysslade den ljuslätte med
sina tillhörigheter. Han kastade en likgiltig blick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free