- Project Runeberg -  Det gamla huset. Roman / Del 2 /
223

(1904-1905) [MARC] Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ögon skjuta gnistor, hans händer darra, och han
ströfvar omkring lik en osalig ande, dömd att
aldrig finna ro. I själfva luften ligger någonting,
som gör mig nedslagen. — Hvilka äro dessa män,
som bundit mig vid sig, och hvad är det, de ämna
genomföra? Jag känner dem ju ej, och de veta
intet om mig. Hur har jag hamnat här och
hvarför? Jag är rädd nu, när jag borde vara modig.
Jag ser svarta skuggor skymta förbi mina ögon,
och underliga figurer teckna sig i luften. Jag vet,
att det ej är något och likväl skrämma de mig. —
I går gaf Muller mig ett sömnpulver, han
påstod, att jag öfveransträngt mig och var sjuk. På
hvad sätt och med hvad? Jag har gjort just det,
jag hälst önskat, och så slänger man som ett slags
förklaring åt mig detta »öfveransträngning». Kan
någon göra för mycket? Det strider ju mot allt,
hvad Muller sagt förut... Johannes måtte hafva
läst mina tankar, ty han kom bort till mig och lade
sina svala händer på min panna. Jag blickade in
i hans ögon, strax efteråt lär jag verkligen hafva

somnat, fastän jag icke ville göra det.–-

Mina tre landsmän kommo oförmodad t hit i
dag. De betraktade mitt arbete och uttrycken i
deras ansikten sade mig tydligare än alla ord, att
jag lyckats. Yi talade mycket med hvarandra men
en timme efter deras bortgång minns jag icke ett
ord. Jag vet blott, att jag kan. Jag kan, det
innefattar allt för mig. Tvekan och oro ha
försvunnit och jag är jublande glad.

Johannes och Malatesta inträdde oförmodadt,
under det mina vänner voro här. Jag märkte, hur
Elias stelnade vid deras åsyn, jag såg också, att
Malatestas ängslan ökades till en spänning, som
han ej förmådde behärska. — Men hvad rör allt
detta mig. Jag vet ju min väg. — — —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 11:47:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jghuset/2/0223.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free