Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det kan finnas orsaker, som ursäkta Sven,
sköt Karlsson in.
— Javisst, svarade hon ifrigt och gaf honom
en tacksam blick.
— Man kan ju tänka sig, att han råkat ut för
en olyckshändelse. — Karlsson var särdeles nöjd
med denna öfvergång och ämnade fortsätta, men
Greta förekom honom.
— Det kan vara postens fel, sade hon helt
och hållet inne i sin tankegång. — Ett bref kan
lätt slarfvas bort eller...
— Åh nej, posten är nog säker.
Hon såg frågande upp mot honom och först
då märkte Karlsson, att hans röst haft en
olycksbådande klang.
—*• Hvad . . . livad är det? — Hon tryckte
häftigt båda händerna mot hjärtat.
Han vände sig bort för att slippa möta hennes
ögon, som skrämda blickade upp mot honom. Hon
var den, till hvilken han af alla hälst velat bära
en glädjande nyhet, och så utsågs han att säga det
sorgligaste, han visste kunna sägas. Han vände sig
bort och ställde sig att genom fönstret stirra ut
på gatan. Från hans plats var det ej möjligt att
se annat än några i tunga vinterkläder insnörda
kroppar, som ströko förbi på längre eller kortare
afstånd. Dessa bylten, som oväntadt döko upp och
lika hastigt försvunno igen, och hvilkas hufvuden
och fötter skymdes undan, skulle varit löjliga och
narrat till skratt, men just nu tyckte han, att
alltsammans blef till ett meningslöst skuggspel,
tröttande genom sina enformiga upprepanden. Under
tiden märkte han, hur besvärande tystnaden blifvit.
Den lade sig tung och dyster öfver rummet och
gjorde själfva luften, som han inandades, frän.
Han vågade ej vända sig om, ehuru han kände,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
