Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
som darrar i ett leende, de kunde ändå ljuga, grymt
ljuga. På hvem ska’ jag numera kunna tro?
GREFVINNAN.
De älska hvarandra, de arma två.
HERMAN (oroligt.)
Förklara dej, Fanny, någon har förtalat mej.
FANNY.
Bedrag mej inte, Herman, neka inte, ljug inte
mera för mej. — Jag har sjelf sett allt, jag vet allt,
och jag håller ändå af dej som förr, ja, kanske ändå
mera nu, när jag för alltid förlorat dej.
HERMAN (otåligt).
Men så tala då, jag uthärdar inte längre.
FANNY
Ja, jag förebrår dej ju inte, Herman, ty jag vet
att en ung man, som du, med en så eldig fantasi.
inte kan fästa sitt hjerta vid en enda vän. Jag har
sett henne, som du nu älskar, Herman. Ack, hon
är mycket vackrare än jag, och passar bättre till
madonna.
HERMAN.
Du irrar dej, du är vilseledd.
(Studenterna sjunga qvartettens ”O, hur herrlig vårsol ler”.)
FANNY.
Nej, Herman, jag kom till lusthuset, ty ingen
såg min vink från fönstret, när mitt lilla
middagsbord var dukadt. Jag stannade i dörren, ty du låg
på knä för en vacker qvinna och svor henne trohet
i döden. Ja, Herman, det var en svår stund; så
måste det kännas, när man dör, men ännu, med hela
sin kärlek, hänger fast vid jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
