Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
RUDOLF (dyster).
Jag tror dig, Leonora, och jag vill ej längre
tigga dig om en lycka, som jag ej förtjenar. Ensam
återvänder jag i landsflykt, ensam skall döden finna
mig på min ödsliga bädd, och fremlingshänder lägga
blommor på fremlingens graf. — Farväl, Leonora;
(med någon bitterhet). Dröj inte längre här, du kunde
blifva upptäckt, och hvad skulle då verlden säga? —
Farväl, Leonora!
GREFVINNAN (med smärta).
Du är grym, Rudolf. (Tyckes fatta ett beslut.)
Ensam? Nej, du skall icke återvända ensam. Tag
med dig min enda återstående glädje, allt hvad jag
utom dig har kärt på jorden. Det är mitt sista, men
mitt största offer, och var ej bitter sedan — tag med
dig — min son — vår son! —
RUDOLF (med glad förvåning).
Vår son! Min Gud! Det är en glädje, en nyhet,
som jag aldrig anat.
GREFVINNAN.
Ja, vår olycklige son, Rudolf. — Min
omensklige far ryckte honom från modersbarmen och gjorde
honom till ett barnhusbarn, men den Allgode hörde
mina böner, och lät mig återfinna honom som
Berthels fosterson.
ARON.
Ah, det var en stor, en präktig nyhet!
RUDOLF.
Berthels fosterson?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
