Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle Trädgårdsmästarens Bref - Andra Brefvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— i ir —
Middagstimmen träffades vi som vanligt.
Vid bordet förekom ej ett ord om
morgonuppträdet. Jag ville undvika och glömma.
Rosa talte mycket om sin slägtinge och sin
vistelse hos henne: med hvilken ömhet hon
blifvit bemött, huru mycket hon fått lära af
henne och de ädla menniskor, som hon hos
henne sett och lärt känna, huru vigtigt det
vore äfven för mig — här tystnade hon och
fullföljde icke sin mening. Ve, ve, min herre,
att jag sà litet sett utåt från min
blomstergård, och så litet lärt känna menniskorna och
verlden! Ni förstår allt. Jag skickade min
blomma bort för att uppammas i ljus, och
man har planterat henne i eld. Ingen
våldsamhet likväl; jag kufvade mig, och Rosas
ord fingo ingen tydning. Hela den öfriga
tiden var hon stillare och log stundom ett
leende som påminte om förr. Men midt ibland
de ljusa skiftningarna i hennes anlete såg jag
nu för första gången ett drag, som blott
sällan bortblandades, och alldrig försvann, ett
drag af lidande och förvissning, likt den
första skugga, som mulnar på den hvita liljans
blad, och ej engång i skimret af solstrålar
upphör att förråda, att blomningen når sitt slut.
På eftermiddagen såg jag icke Rosa, men
mot qvällen lät jag kalla henne ned i träd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
