Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Världsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
JOHAN LUDVIG RUNEBERG.
trängtan efter förlossning från jordelifvets kval utan på
känslan af dess skönhet och rikedom; det onda blir för
honom blott ofullkomligheter, som skola bortfalla i en
högre tillvaro. Då Runeberg år 1838 lät prästviga sig
följde han ej blott en gammal tradition, det var ock ett
uttryck för hans personliga tro. Någon teolog var han
ej och blef det ej häller, men han var en öfvertygad och
oskrymtad kristen.
Sin uppfattning af försoningen mellan antiken och
kristendomen, mellan naturen och anden har Runeberg
framlagt åren 1842 och 1843 dels i ett par prosauppsatser
jag erinrar särskilt om: »Är Macbeth en kristlig
tragedi?» dels i sina legender. I en af dem, »Kyrkan»,
låter han en gammal bonde, som ej kan komma till
gudstjänsten, gripen af skönheten i den fagra morgonstunden
sjunga sin psalm och prisa sin Gud ute i naturen.
»Nu Guds frid med eder, fåglar alla,
unga bröder, systrar, Guds församling,
som med mig i dag i samma kyrka
honom prisat och hans ära sjungit.
Och haf tack, du tolk af himlens läror,
klara sol, som nu för oss predikat,
böjt vårt hjärta att hans godhet känna
och lagt ut hans värk för våra ögon!»
Sådan är då, symboliskt framställd, grunden för
Runebergs världsåskådning, och ur denna flyta hans estetiska
åsikter. All poesi är egentligen religiös, är ett
förhärligande af det högsta väsendet i dess olika
uppenbarelseformer. Idealism och realism gå här samman; intet får aktas för
ringa, vördnaden för naturen förbjuder alla försök att
vilja förbättra den, menar Runeberg, men samtidigt är
han dock för mycket konstnär och för djupt genomträngd
af antikens konstuppfattning att icke genomföra en
betydlig stilisering af värkligheten.
I största sammanträngd het, såsom utrymmets
begränsning här fordrar, har jag i det föregående sökt framställa
grunddragen af Runebergs världsåskådning och den väg,
på hvilken han kommit till densamma, Han står då efter
mannaålderns inträde vid slutet af 1830-talet såsom en
fullt utvecklad, i sina konturer färdig personlighet, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
