Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Världsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRLDSÅSKÅDNING.
17
af sentimentalitet, som förminnes i »Hanna», växer till
ren gråtmildhet i »Jenny» och »Den döende krigaren».*)
Hvad som varit orsaken till denna ändrade
sinnesstämning, är svårt att säga med säkerhet. Någon yttre
anledning kan ej uppspåras, utan vi föras tillbaka till
antagandet af rent inre skäl.
Runeberg var djupt religiös, och de andliga strider
han haft att utkämpa förde honom ej utanför kristendomens
råmärken. Säkerligen har det då kommit en stund, när
han sporde sig själf, om denna obesvärade njutning af
det närvarandes fröjd, som låg till grund för hans lyrik
åren 1828-1832, var berättigad, om den kunde stå
tillsammans med det religiösa krafvet. För en annan ung
finsk skald vid namn Lars Stenbäck, hvilken jämte
Runeberg ingaf de största förhoppningarna, hade denna fråga
vid samma tid ställt sig med oemotståndlig kraft, och
denne hade, då han kommit till öfvertygelse om, att det
här gällde ett val mellan poesien och religionen,
öfvergifvit den förra och kastat sig i pietismens armar.
En sådan lösning kunde Runeberg icke nöja sig med,
och för att klargöra frågan för sig själf och andra skref
han » Den gamle trädgårdsmästarens bref», hvilka trycktes i
december 1837. I en novellistisk form har Runeberg här
klädt sitt angrepp på pietisterna, dessa »gudaktiga, tysta,
hemska varelser, som räkna det för sin seger att
förkasta jordelifvets fröjder». Ett svar från Stenbäck
framkallade ett gensvar från Runeberg till närmare preciserande
af hans ståndpunkt.
Antiken och kristendomen voro de båda grundvalar,
på hvilka hans lifsåskådning hvilade. Till en lösning af
motsatsen dem emellan var det Runeberg sträfvade under
senare delen af 1830-talet, och hvilka svårigheter detta
än teoretiskt kan vålla, lyckades han för sin personliga
del komma till ett tillfredsställande svar på frågan.
Människans uppgift är, säger han, att »vara i harmoni med
världen, det är med det gudomligas uppenbarelse där, och
vara i harmoni med sitt samvete, det är med Guds
uppenbarelse i människan och ordet. » Sitt hopp om ett ljusare
evighetslif än antikens grundade han numera icke på
*) Den sistnämda och den jämväl vid denna tid diktade »Molnets
broder» ingingo som bekant senare bland Sägnerna.
2.
―
Verdandis småskrifter. 112.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
