Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Fänrik Ståls Sägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
JOHAN LUDVIG RUNEBERG
samlingens utarbetande hade gått trögt, och skälet dätill
ligger i främsta rummet i hans konstnärliga samvetsömhet.
Han var granntyckt på motiven; icke i hvarje lustig
eller rörande anekdot från kriget såg han ett ämne till
en ny Fänrik, utan fordrade att den skulle innebära fröet
till en egen individuel stämning. Och i det hela har han
äfven uppfyllt denna sin fordran, om än beröringspunkter
mellan vissa sägner icke saknas.
Då Runeberg höll på att afsluta andra serien af
Sägnerna, angreps han af en svår reumatisk feber. Han
hämtade sig väl någorlunda, men det dröjde innan han fick
håg att återtaga sina litterära arbeten. 1862 kom hans
familjemålning Kan ej och året därpå Kungarna på
Salamis, hvars sista två akter nu utarbetats. Dramat fängslade
nu Runebergs inträsse, och han beklagade, att brist på
historiska studier förlamade hans skapelsekraft på detta
område. Men plötsligt sattes en gräns för allt vidare
arbete. Under en jaktfärd i december 1863 träffades
Runeberg af ett slaganfall, från hvilket han aldrig repade sig.
Hans starka natur härdade dock ut i öfver tretton år.
Tidtals voro plågorna svåra, men redan det att vara
fjättrad vid sina rum, ibland till och med vid sin säng
eller sin stol, var för en friluftsman som Runeberg en
svår pröfning. Andens klarhet fördunklades dock aldrig.
Ännu kunde han emellanåt se sina vänner eller resande hos
sig och då för en stund återvinna sin forna liflighet och
sin humor. Ett sådant tillfälle har C. R. Nyblom berättat
om i den lefnadsteckning, som inledde svenska
folkupplagan af skaldens skrifter.
Men med allt arbete var det slut. Blott med
trefvande hand kunde han på en lapp nedskrifva några
kärleksfulla ord till sin trofasta ömma hustru, hvilken sedan
många år led af en tilltagande döfhet. Hon tröttnade ej
att vårda honom och läsa för honom; själf förmådde han
det icke. Den enda sysselsättning den gamle naturälskaren
kunde bestå sig var att umgås med sina vänner ur
djurriket; ett litet tamt möss beredde honom sålunda mycken
förströelse.
Den 6 maj 1877 tog hans tåligt burna lidande en
ända.
Det hem i Borgå, som varit hans, finnes ännu kvar
i delvis orubbat skick, i det att finska staten, sedan äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
