Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Livsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
JOHAN LUDVIG RUNEBERG
vid samma tid ställt sig med oemotståndlig kraft, och han
hade, då han kommit till övertygelse om, att det här
gällde ett val mellan poesien och religionen, övergivit den
förra och kastat sig i pietismens armar.
En sådan lösning kunde Runeberg icke nöja sig med,
och för att klargöra frågan för sig själv och andra skrev
han »Den gamle trädgårdsmästarens brev»,
vilka trycktes i december 1837. I en novellistisk form har
Runeberg här klätt sitt angrepp på pietisterna, dessa
»gudaktiga, tysta, hemska varelser, som räkna det för sin
seger att förkasta jordelivets fröjder». Ett svar från
Stenbäck framkallade ett gensvar från Runeberg till närmare
preciserande av hans ståndpunkt.
Grundvalen för denna yppas kanske allra bäst uti
några recensioner, som han på 1830-talet skrev om
Almquist. Den beundran som bär dessa, väcker först
överraskning: huru kunde Runeberg, klassikern, känna sympati
för denne orolige romantiker? Förklaringen är att de
med all sin olikhet möttes i något, som för dem båda
var en hjärtpunkt; båda dyrkade vad Runeberg benämde
»den dunkla men harmoniska instinktens härlighet». Det
är på denna Almquists människor, i synnerhet hans kvinnor
leva; och det är denna, som uppenbaras framför allt i
Runebergs folkliga gestalter, underbarast i hans djupaste
skapelse, Sven Duva. »Ett dåligt huvud hade han, men
hjärtat det var gott»; d. v. s.: allt det intellektuella är
likgiltigt, instinkten eller naturen är människans egentliga
väsende, som gör hennes värde, och som här av en dumbom
gör en hjälte.
Men nu springer också genast den dubbla olikheten
mot Almquist i dagen. Harmoni kunde denne nå blott i
sina extatiska drömmar, och det av tvenne skäl: å ena
sidan satte han gärna naturen uti driftlivet, å den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
