Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Livsåskådning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVSÅSKÅDNING
21
tumlade han med alla de moderna intellektuella och sociala
problemen.
Dessa sistnämnda brydde Runeberg föga eller intet.
Det var en våldsam inskränkning i motiv och i behandling,
men den var en betingelse för hans storhet. Det väsentliga
ligger för honom icke i intelligensen, men icke heller i
sinnena, utan i vad han kallar »sinnet»; man skulle kunna
bestämma detta såsom det religiösa och sedliga organet,
men däri innefattas kärlek till och förtröstan på naturen,
jämväl den mänskliga.
Runeberg var vad man med en modern term kallar
monist, men helt kunde han icke komma ifrån dualismen,
och den framstod för honom oftast som en motsats mellan
de båda element, som ingått i hans bildning, antiken och
kristendomen. Därvid är att märka att den förra ingalunda
för honom var den »driftlivets romantik», som den varit
för åtskilliga dess moderna tolkar, utan tvärtom en hög
kultur, livsnjutning visserligen men med den stränga
självbehärskning, som »sinnet» krävde.
Till en försoning av motsatsen emellan antik och
kristendom var det Runeberg strävade under senare delen
av 1830-talet, och den kristna humanism, som blev hans
lösning, hade han gemensam med de flesta av sina samtida
bland de universitetsbildade. Människans uppgift är, säger
han, att »vara i harmoni med världen, det är med det
gudomligas uppenbarelse där, och vara i harmoni med
sitt samvete, det är med Guds uppenbarelse i människan
och ordet». Sitt hopp om ett ljusare evighetsliv än antikens
grundade han numera icke på trängtan efter förlossning
från jordelivets kval utan på känslan av dess skönhet och
rikedom; det onda blir för honom blott ofullkomligheter,
som skola bortfalla i en högre tillvaro. Då Runeberg
år 1838 lät prästviga sig, följde han ej blott en gammal
tradition, det var ock ett uttryck för hans personliga tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
