Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Fänrik Ståls Sägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
JOHAN LUDVIG RUNEBERG
första del utkom) glömmes icke av dem, som då levde.
Huru man njöt, huru man suckade, huru man fröjdades,
huru hjärtat slog högre slag än någonsin förr. Huru mycket
mera än förut kände man sig icke nu tillhöra en nation,
som var värd att leva!»¹
Fortsättningen lät vänta på sig längre än både
publiken och även Runeberg själv väntat. Först 1851 tillkom
en ny sång (Fänrikens marknadsminne); utkast till flera
funnos väl, men Runeberg kunde ej »få dem på trådarna»,
såsom han uttryckte det, och som han aldrig »övade tvång
på sin sångmö», lät han saken bero. Så kommo andra
ting emellan och bragte ytterligare uppskov, men 1853
omtalas ett par Fänrikar såsom färdiga, 1856 ännu några
andra. Slutligen bragtes antalet upp till 17, detsamma
som i första delen. Sist kommo Landshövdingen och
Björneborgarnas marsch, skriven till en melodi, som förut
begagnats av Z. Topelius. Längsta tiden tog »Adlercreutz»;
visserligen hade Runeberg redan 1857 under en sömnlös
natt på en rävjakt fått stycket »på trådarna», men
utarbetningen försiggick periodvis med flera avbrott.
Även nu beredde censuren en del svårigheter, och
Runeberg fick göra en del smärre ändringar; så t. ex.
utbyttes i »Munter» ordet »slavar» mot »mesar». Att
tillåtelse till tryckning över huvud gavs, betecknades sedan
av generalguvernören Berg som det största fel det finska
censurverket någonsin begått. Den 14 december 1860
utkom slutligen Sägnernas andra del, nästan på dagen tolv
år efter den första.
Framgången överträffade
åtminstone i yttre
hänseende den sistnämndas; i Helsingfors bokstavligen
belägrades boklådorna, och huru högt förväntningarna voro
spända i Sverge framgår därav, att förläggaren Lindh,
1 Bland veteraner från kriget och deras avkomlingar i Sverge
och Finland insamlades medel till en hedersgåva (en silverkanna),
som 1854 överlämnades till skalden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
