Note: This work was first published in 1972, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klartext, mörkt tal och kulturellt fikonspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Försåvitt man inte anser kritikerns uppgift är att
vara av tidningen avlönad annonsförfattare åt
bokförlagen har han endast två uppgifter, att hjälpa
författaren att gå vidare och att vägleda publiken till
just de böcker som passar varje enskild läsare. En
kritiker åt författarna och en referent åt läsaren. Men
ofta verkar det som om kritikerna fått för sig att de
är utövare av en självständig konstart, ty det de
säger har mycket lite att ge författaren och är för
det stora flertalet av läsare obegripligt eller otydbart.
Det finns två samverkande orsaker till detta. För
det första har kritikern ofta inte själv den klarhet
som fordras för att kunna bedöma ett arbete och då
återstår det honom bara att skaffa sig denna klarhet
eller sväva ut i ord. I vissa lägen blir människans
lättja dock mycket stor och alltför många väljer den
senare vägen. För det andra tycker kritiken att hans
tankar är så oanständigt nakna, det kan vara
förargelseväckande beteende och kanske straffbart att
sända ut nakna tankar i spalterna och han ger dem
därför några svårbegriplighetens, dunkelhetens och
mångtydighetens fikonlöv att skyla sig med.
Dessutom har han själv Ekbohrns ”100 000 främmande
ord” på bokhyllan, har ett flertal gånger bladat
igenom de två volymerna och anser att endast de är
önskvärda läsare som har samma
ordboksfingerfär-dighet. Metoden är enkel att använda, skrämmer
effektivt bort läsarna från författarna och skyddar
kritikernas egna åsikter mot pöbelns närgångenhet.
Låt oss ta två slumpvis valda exempel ur en
gammal BLM. De är inte ovanliga, inte märkvärdiga,
men det till trots mycket belysande.
1. Till detta intryck bidrar också Isakssons oerhört
litterära skrivsätt, som hela tiden blandar in
reminiscenser och commonplaces i katalogen över de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
