Note: This work was first published in 1989, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lek har inte sällan bristande respekt och känsla för
människan som medaljens baksida.» Att hon sedan i ett
PS råkade fastna i Karabudas persianfälla bör kunna
glömmas.
Naturligtvis finner också jag hela denna sentimentalitet
om karakulfår och kräftor rätt påfrestande. Och vore
det så att inga större frågor fanns än den om ostrats
eventuella lidande när jag droppar citron på det för att
se det spritta och därefter slukar djuret — då levde vi i
Utopia.
Det som skiljer bonden från borgaren är att han
varken klappar kalven och säger: «Hur kan man ha hjärta
att döda detta djur» eller ser kalven som en vandrande
lönsamhet. Borgarens hustru fick under
adertonhuadra-talet uppgiften att vara sentimental i det meningslösa
för att skyla över att hennes man var omänsklig, odjurisk,
i sitt arbete.
Den som arbetar med djur, bonden i Sverige eller
herden i Afghanistan, lever av djuren — men står i
relation till dem. Han svänger inte mellan sentimentalitet
och djurplågeri. Heller inte mellan likgiltighet och ren
penningsyn. (Jag har för övrigt ofta undrat över hur
religiösa stadsbor i en icke-herdekultur som den svenska
upplever orden eden gode herden» och ser bilden av
herde med lamm. Den måste för dem bli grymt hädisk,
— herden vars vänlighet är bödelns inför avrättningen.
Den religiösa liknelsen som blir till en djävulens, liknelsen
om nåden som den dödsdömdes sista måltid.) När
bonden nu omvandlas till industriell jordbrukare förlorar
också han denna helare kontakt med sin tillvaro. Han
alieneras, han som de andra. I en tvetydig kultur som
vår sprider sig denna borgerliga sentimentalitet och denna
borgerliga kalla lönsamhet ner genom klasserna.
Men — detta resonemang visar ju att jag själv lurats.
Jag har svalt betet och fastnat på kroken och gett mig in
i en diskussion om det mer eller mindre moraliska i
ostronätande och kräftkalas. Därigenom har jag lämnat
fältet fritt för långa och djupa debatter om tjurfäktning
och riktiga sätt att kastrera renar och om inte
gåslever-pastej borde förbjudas eftersom den är gåsens sjuka. Och
sentimentaliteten — som jag reagerat mot — visar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
