Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon knappt förmpr att barn och narrar locka.
Men när hon konstens lätta gazer drager
Utöfver qvinnlighetens egen drägt,
Med alla Gratier och Chariter slägt;
Då först hon, såsom drottning, spiran tager,
Då först hon lifvets missljud kan försona,
Då bär hon mensklighetens gyllne krona
På lockar, der behag och oskuld throna.
Vid nya vägen, i dess skugga sval,
Satt nu en trast, en nordisk näktergal;
Han satt och sjöng en liten älsklig sång,
Så rörande, så sorglig, men ej lång:
Hur skönt i allt sitt armod var den sången,
Som ur ett brustet menskohjerta gången!
Den talte om en ljuf, en qvinnlig vän,
De tysta blomsterparkers herrskarinna,
Som skulle komma, ack! så snart igen
Till alla rosor, som för henne brinna. §H
Till liten trast, som bor i hennes lund
Och väntar på sin drottning hvarje stund
Men ej hon kommer — snart är hösten inne,
Då finns den lilla sångarn blott som — minne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
