Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Åkerjordarterna. - A) Sandjordsgruppen. - B) Lerjordsgruppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att hon vanligen är allt för lös och lucker, och att
hon på grund häraf hastigt uttorkar;
att hon ofta är myllfattig och har ringa
absorptionsförmåga, hvarför gödsling är af mindre varaktighet på
henne; samt
att hon ofta är fattig på värdefulla mineralämnen.
Såsom förbättringsmedel har man att använda:
a) Dyjord, påförd i riklig mängd, hvarigenom såväl
myllhalten som absorptionsförmågan ökas;
b) Märgel, helst lermärgel, eller i brist däraf lera
o. d. hvarigenom sandjorden blir fastare, näringsrikare
och följaktligen bördigare.
Såvida myllhalten ej är alltför ringa, kan man, i brist
på märgel, företaga en varsam kalkning, hvilken i så
fall visar en förvånande god verkan.
B) Lerjordsgruppen.
34. Lerjord kalla vi de åkerjordarter, som i
blandning med sand, kalk och mylla hålla en så stor mängd
lera, att de vid plöjning i lagom fuktigt tillstånd lämna
sammanhängande plogskifvor samt vid inträffande torka
bilda skorpa och sönderspricka.
Lerorna hafva dels på mekanisk, dels på kemisk väg
uppstått af fältspatartade mineralier. De utgöras af flera
varieteter från den rena porslinsleran (kaolinen) till de
mycket uppblandade åkerlerorna, hvilka för våra
kulturväxter utgöra så viktiga jordmåner. – Lerorna äro till
stor del utfällningar ur de vattenmassor, som i forntiden
betäckte de fält, hvilka nu utgöra våra bördiga leråkrar
äfvensom en stor del af våra öodlade marker, hvilkas
öfre lösa jordlager hufvudsakligen bestå af i dem
inblandad lera. – Som utfällningen i vattnet efter hand
fortgått, så förekommer leran, likasom märgeln, stundom
hvarfvig (hvarfvig lera), som dock däruti skiljer sig från
märgeln, att den ej fräser för syror. Den vanliga yngre
åkerleran, som genom förvittring af fältspatarter senare
bildats och – eftersom vittringen fortgår fortfarande
bildas – företer ej några hvarfviga lager.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
