Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Åkerjordarterna. - B) Lerjordsgruppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den rena leran (kaolinen) innehåller icke några
växtnäringsämnen och är sålunda ofruktbar. Åkerlerorna
däremot äro rika på kali och natron i form af slammad
fältspat, och det är dessa alkalisilikater som bestämma
åkerlerornas bördighet, hvartill kommer lerans förmåga
att upptaga och bibehålla lösta växtnäringsämnen, som
uti dem magasineras, tills de af växternas rötter
upptagas.
Varieteter af lerjord äro:
a) Styf lerjord med ända till 70 % lerartade
beståndsdelar, stor halt af fin sand men ringa mängd af mull och
kalk. Till denna varietet hör t. ex. vadsboleran i
Västergötland samt den s. k. skogs- och rödleran i Skåne.
b) Lätt lerjord med lägre procent af lera än hos
föregående, men däremot större mängd af tämligen grof sand,
mull och kalk. Emellan dessa båda slag af lerjordsarter
finnas otaliga öfvergångar, allt eftersom sanden, kalken
eller myllan förefinnes i större mängd. Häraf uppkomma
benämningarne: sandblandad, kalkblandad och myllblandad
lättlera (lermylla). De två sistnämnda äro de bästa
lerjords varieteter.
c) Lermylla med 10-20 % mylla. Den är bäst om
sanden är grof kornig och kalkhalten ej för ringa. Är
halten af mull och stoftfin sand särdeles hög, så bildar
lermyllan en sämre jordmån, frysjord; t. ex. den s. k.
dungjorden, som förekommer i Östergötland och flerstädes.
35. Lerjordens egenskaper. Den vanliga lerjorden
har starkt sammanhang, är i vått tillstånd seg och klibbig
samt fäster sig vid åkerbruksredskapen. Då hon
upptorkar, bildar hon skorpa, och vid vidare uttorkning
sönderspricker hon samt blir hård och fast. Hon låter därför
endast i lagom fuktigt tillstånd med fördel bearbeta sig,
och kallas, till följd af sin fasthet och sitt stora
sammanhang, för en styf och tung jord.
Vatten upptager leran mycket och håller det länge
kvar, hvarför hon mindre lider af torka än sandjorden.
När efter nederbörd en leråker blifvit genomdränkt
af vatten, så kan detta, i fall lerjorden ej är väl afdikad,
endast aflägsnas genom afdunstning från jordytan, och
härigenom blir lerjorden kall samt föga drifvande.
Värme tager leran långsamt till sig, men släpper detsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
