| 112 |
Nu skulle man, efter allt som hade händt, tro, att vetenskapen med öppna armar hade mottagit furst Novaja-Golfas enkla och slående bevis för sina påståenden.
Den, som tror detta, känner ej vår moderna vetenskap ett dugg.
Densamma sade naturligtvis:
»Men, är ni säker på, att icke någon har glömt kvar ett isstycke i temperaturmätaren?»
Eller:
»Det kan af den orubbliga vetenskapen bevisas att just där hvarest fursten gjort dessa mätningar -- där -- där -- där är den inre värmen synnerligen variabel.»
Eller:
»Enligt nobelpristaren, herr professor Ditt, och efter utsago af herr professor Datt
| 113 |
samt i öfverensstämmelse med herr geheimeråd Dott och på grundlag af herr professor Dytts senast gjorda rön -- -- så, så,» och så sade de då ett eller annat efter denna stukande inledning.
Och alla resonnerade de sina visa uttalanden i dessa ord:
»Furst Novaja-Golfa har onekligen gjort Ryssland och hela världen en stor tjänst med sina heta floder. Men -- den orubblige säkra vetenskapen har han ej rubbat en tum.»
Detta löjliga tillvägagångssätt förargade på det högsta fursten och han döpte den spekulativa vetenskapen till ignorantologi och dess utöfvare till ignoranter. --
-- En aftonstund, då solen dalade och förgyllde S:t Petersburgs minareter och glödgade Nevans vatten, gaf sig en ung, filosofie doktor, eller som fursten kallade sådana: »ignorantplanta», i samspråk med Novaja-Golfa. Och man kom då, helt naturligt, också in på temat om de »förskrufvade idéer», som fursten hade om jordens inre värme.
| 114 |
Fursten frågade:
»Ni har ju nu kommit så långt att vetenskapen är orubbligt säker på, att jordens inre utgöres af en kula af järn -- --»
»Stål, herr furste, stål.»
»Utmärkt, en kula af stål alltså, utanpå omgifven af en skorpa af sten.»
»Alldeles. Det är odisputabelt säkert.»
»Godt! Och detta förklarar, att jorden är, eller verkar som en magnet.»
»Ja. Det är också odisputabelt säkert. Den store professor Birkeland bevisade ju för många år sedan, att jorden måste äga en alldeles oerhörd magnetisk kraft för att kunna -- --»
»Jag vet; för att kunna neddraga hans norrskens draperier kring polartrakterna,» sade fursten leende.
»Ja,» fortfor doktorn triumferande, i det han fullständigt bortsåg från furstens ironiska tonfall, »ja och hvad mera är: det är -- är -- är således. Jordens inre stålmassa är det just som gör att den är en så kraftig magnet att norrskenet kan uppträda.»
»Jag är, märkvärdigt nog, min bäste
| 115 |
herre enig i detta,» genmälde fursten. »Jag anser denna Birkelands teori för alldeles korrekt och förnuftig.»
»Det var då glädjande att höra att en ’vetenskapens anarkist’, som ni ofta kallas, herr furste, erkänner en af våra teorier.»
»Sannt nog! Men -- en fråga: Upphöra ej järn -- respektive stål -- vid en temperatur, som ligger emellan 690 och 870 grader, att vara magnetiska?»
»Jo. Det är också odisputabelt säkert. Allaredan vår store Hopkinson har påvisat detta.»
Nu blef fursten rasande.
»Saknar ni då all kombinationsförmåga, herr vetenskapsman?» utbrast han. »Ser ni då icke, att jorden, som erkändt är en järn- eller stålkula, icke kan vara hvarken glödande eller ens 870 grader varm i sitt inre! Ty då vore den ju omagnetisk. Men den är en magnet -- ergo: den kan icke vara glödande i sitt inre.»
Nu var vetenskapen i en vacker dilemma.
Var jordens inre glödande -- ja, då kunde jorden ej vara en magnet -- då kunde
| 116 |
Birkelands norrskensteori och många andra förnuftiga teorier ej förklaras -- ej ens kompassnålens sökande mot polerna -- och på dessa små ord föll slutligen hela den orubbliga vetenskapen tillsammans.
Detta hände år 1925.
»Stackars de lärde från 1910-talet, som hade trott något så vanvettigt, som att jordens inre var glödande,» hette det nu.
Ty nu hade den orubbligt säkra vetenskapen fastslagit, att fursten hade rätt.
Och det var ju så solklart!
Och trycket? Så enkelt -- nu förstod man det: hvarje magnet drager ju mot sitt centrum. Och detta förklarade också jordens tillplattning vid polerna; när magneten ville draga sig tillsammans från pol till pol, så måste ju ekvatorn utvidgas.
Allas ögon öppnades; de sågo -- icke sin egen nakenhet och dumhet -- tro aldrig det -- nej, sin egen storhet och kunskap -- 1925 års vetenskapsmän, se, det var kulmen det.
Och åter predikades det som alltid: Nu har vetenskapen nått toppen, hittills har allt varit strunt och fåneri. Stackars folk
| 117 |
som lefde 1910 i dess mörker angående jordens inre.
Nästa år utnämndes fursten af Novaja-Golfa till nobelpristagare i fysik.
Han afslog.
Kort och bestämdt:
»Man har från mitt arbetande kall upphöjt mig till intetgörarnes titel; önskar man nu upphöja mig från mitt tänkande kall till ignoranternas, hjärnautomaternas? Jag betackar mig. Jag tänker icke att hylla de falska profeter, som sätta alla eviga sanningar i gapstocken och dansa en vild jubeldans omkring sina egna, små sanningar, hvilka aldrig vara längre än högst 50 år.
Är det er mening att binda min tunga medelst ett nobelpris, tager ni fel.
Innan någon anar det, skolen i åter höra mig.»
