| 118 |
Furst Novaja-Golfa har grånat. Han är nu en man på 58 år, men ännu kraftig och ungdomsfrisk.
Han har haft den glädjen, som beskäres endast få store män, att ännu i lifstiden se sitt mål fullbordadt.
Nu trafikera alla världens nationers fartyg hafvet längs Rysslands och Sibiriens norra kuster, hvarest förr isen låg tjock och fast. Städer äro under uppblomstring och stepper och tundror ligga under kolonisation.
Också andra länder hafva följt Rysslands exempel -- och välstånd och lif hafva
| 119 |
kommit fordom öde och kala trakter till del.
Vetenskapsmännen hafva beräknat, att jordens totala atmosfärtemperatur har förhöjts med ½° C, en ganska betydlig ökning.
Till följd af ångan och den ökade värmen hafva regn och snö betydligt tilltagit i de nordliga delarne; men detta förhållande är egentligen endast af det goda, då det gör, att floderna aldrig sina, så att vattenbrist är utesluten.
Man fruktade först storligen för, att all imman och ångan skulle inverka hämmande på vegetationen -- men det har visat sig, att så ej blifvit fallet. Det förekommer litet fuktighet i närheten af schakten, men denna bindes om sommaren till regn och om vintern till snö och uppträder alldeles lokalt.
Kornet mognar i den drifvande midsommarsolens strålar. Men om vintern hvilar naturen och då rufvar den långa, mörka sibiriska natten öfver landet.
Alla äro väl tillfreds -- blott
| 120 |
engelsmännen svära och gorma öfver de nya idéerna. Saken är nämligen den, att laxen icke gärna går upp för de kokande älfvarne. Och äfven om den gjorde det, så ingår det icke i den engelska sporten att fiska kokt lax. Och får inte engelsmannen fiska lax, så får han spleen.
Den gamle generalen är död och följdes till grafven af hela nationen. Det var en furstlig, pompös begrafning.
I norra Finland har man för länge sedan anlagt schakter och den tillfrusna Bottniska viken är en saga blott.
Ett aber finnes dock. Ute på hafvet bildar det sig mycket mera dimma än i våra dagar. Men man har vetat att förhindra sammanstötningar genom en apparat, som något liknar vår trådlösa telegraf. Dessa apparater verka lika fint som flädermusens vingar och märker i både mörker och dimma hvarje annalkande föremål, en kust, ett skär, ett fartyg ungefär som vi varseblifva dessa föremål i en kikare eller i en spegel.
Än människorna då?
| 121 |
Ja, de äro, som de alltid varit sedan de förlorade Guds beläte:
Simpla, råa, giriga och blott sällan ibland dem ett skott af ädel, oegennyttig, klarlinjig karaktär. --
-- Och så blef ingeniör Pompowskis, alias furst Novaja-Golfas, jättelika plan realiserad ungefär 30 år efter vår tid.
Blott ännu en liten episod ur furstens rika lif, endast därför, att den berör historien om jordens inre:
Novaja-Golfa fick år 1936 besök af en gammal ungdomsvän och de tvenne uppfriskade gamla, gemensamma minnen.
»Minns du,» frågade vännen, »den gången, då jag kom körande upp till dig i snö och mörker -- till ditt verk uppe i Sibirien?»
»Ja, och du var hjärtligt välkommen. Hvilket år var det?»
»1911. Kommer du ihåg det tal, du då höll mot den tidens tredskande vetenskap?»
| 122 |
»Nej, jag tror inte det. Jag har hållit så många, liknande tal.»
»Jo, här skall du få höra: Du talade om jordens inre, om det himmelska vattenglaset och om omöjligheten för en magnet att vara glödande och så sade du -- --»
»Nå, låt höra, gamle vän!»
»Möjligen skall, sade du, en gång om få år, när mina ben förblekna i jorden, en stor geolog finna mitt skenben och beräkna att det tillhörde ett kadaver, som stupat för 170.000.000 år sedan. Och möjligen skall en silfverklar tår klaska mot skenbenet under det han jublande utbrast: ’Detta skenben bevisar ändtligen, att den felande länken mellan apan och människan har existerat.’ Så fortsatte du: ’Men hvad gör det mig? Absolut intet. Det är något annat, som skulle vara värre -- --’»
»Sade jag det? Du tager bestämdt fel, ty, så vidt jag minnes, var darwinismen allaredan död år 1911.»
»Nej, den lefde då ännu ett svagt lif.»
»Jaså. Nåå, hvad var det som jag tyckte att skulle vara värre då?»
| 123 |
»Jo, så här sade du: ’Att få till eftermäle dessa ord: ’Denne man lefde år 1911 och trodde ännu, att jorden var glödande i sitt inre’ -- det skulle vara det största hån, som kunde tillfogas mitt obetydliga minne. Jag skulle vända mig i min graf.’»
